Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nyare qvantitativa kemin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hvart enda luftlager, och de från det djupaste
djup ur jordens inre framvällande glödheta
massorna innehålla blott alldeles samma ämnen, som
tillsammans bilda den sedan millioner år stelnade
jordskorpan. Öfver hufvud taget äro de olika ämnena
ganska jemnt fördelade i jordskalet, så jemnt till
och med, att, äfven om Amerika, om hela vestra
hemisferen förblifvit oupptäckt, antalet kända
element ej skulle varit mindre, än det nu verkligen
är. Och om äfven ett eller annat element synes
bundet vid några få platser, är det dock alltid ett
sådant, som för sin stora sällsynthet vid en mera
omfattande naturåskådning har föga betydelse eller
torde rent af kunna alldeles förbigås. För några år
sedan upptäckte man, att silfver är en af jordens
mest spridda beståndsdelar. Det lär finnas i alla
växter och vara likformigt fördeladt i alla haf. Men
för att upptäcka detta fordrades de allra finaste
undersökningsmetoder, och föga skulle det båta, om
man på liknande sätt sökte ådagalägga äfven andra
kroppars förekomst öfver allt i naturen.
Om vi betrakta ett stycke granit, finna vi vid första
ögonkastet, att det ej allt igenom består af en
likformig massa. Vi urskilja här och hvar inströdda
mörka, glänsande små fjäll, och i det ljusare
hufvudpartiet kunna vi äfven med blotta ögat upptäcka
två till färg, glans, hårdhet och kristalliniska
egenskaper olika mineral. Granit är nämligen en
blandning af tre särskilda mineral: glimmer, fältspat
och qvarts. Vi kunna på mekanisk väg skilja dem från
hvarandra, och på samma sätt, genom siktning, slamning
o. s. v., kunna vi äfven sönderdela en mängd andra
bergarter i deras mineraliska beståndsdelar. Men dessa
mekaniska skiljemetoder ha sin gräns, och äfven om vi
taga mikroskopet och de allra finaste andra instrument
för mineralens mekaniska åtskiljande till hjelp,
skola vi dock alltid komma till en punkt, hvarutöfver
våra mekaniska hjelpmedel äro otillräckliga.
Men ville vi i de särskilda beståndsdelarna sönderdela
en efter utseendet alldeles likartad kropp, t. ex. ett
stycke marmor, blefve det oss alldeles omöjligt att
på mekanisk väg komma till rätta härmed, alldenstund
ju, äfven om denna marmor sönderdelades till det
finaste pulver, ingen olikhet mellan de särskilda
små marmorpartiklarna skulle kunna upptäckas. Och
likväl se vi, att marmor, om han upphettas starkt,
t. ex. i en kalkugn, förlorar i vigt. En af hans
beståndsdelar, kolsyran, har genom hettan blifvit
utdrifven. Men ett sådant åtskiljande kan ej längre
kallas mekaniskt, utan är ett fysiskt, alldenstund
ju fysiska krafter varit verkande, eller i afseende
å resultatet ett kemiskt.
Begäret att utgrunda de kroppsliga tingens
urämnen och inre beskaffenhet är ganska gammalt
och uttalar sig redan i Aristoteles’ antagande
af fyra urelement: eld, vatten, luft och jord,
samt derefter i alkemisternas och iatrokemisternas
teorier; men hos dem alla kom det dock aldrig längre
än till hvarjehanda på ytliga iakttagelser beroende,
godtyckliga antaganden. Det var först den nyare kemin,
som gjorde framställandet af de enkla kropparna i
isolerad form och en uttömmande kännedom om deras
egenskaper till ett hufvudvilkor för möjligheten
att kunna rätt bedöma de sammansatta kropparnas
inre natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
