Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varm bläster. Ugnsgasernas användning. Eldning med gas - Stålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. koltorn, dit förbränningsblästern inpressas
från sidan ofvanför den till sjelfva vällugnen ledande
gaskanalen. Genom denna inrättning ha gaserna en högre
temperatur, när de råkas af antändningsblästern,
och den från bränslet utvecklade vattenångan blir
nu till vida mindre men, emedan hon måste före sitt
inträde i ugnen genomgå ett lager af glödande kol,
på hvars bekostnad af henne till större delen bildas
koloxid och fri vätgas, hvilka i sin mån öka de
bränbara gasernas värmeeffekt.
Stålet. Hela nutidens jernindustri har med få undantag
tackjernsberedning till utgångspunkt. Af tackjernet
erhålles, som vi redan sett, stångjern, medan efter
behag tackjern eller stångjern kan begagnas som
material för stålberedning. Vi ha redan i början af
detta kapitel visat, att de fordom begagnade låga
smältugnarna alltid måst lemna ett mer eller mindre
stålartadt jern. På denna direkta väg kan till och
med af rena malmer, men visserligen icke utan ansenlig
kolåtgång, tidsförlust och jernafbränning, ett ganska
godt, ehuru ej särdeles hårdt stål tillverkas. Derför
var ock detta ämne redan i forna tider bekant; man
visste ganska väl att skilja mellan stål och mjukt
jern; för stålets rätta natur kunde man ej redogöra,
ej heller huru det bildades, men icke desto mindre
förstod man att bearbeta och härda det. Nu mera är
dock hela denna urmodiga jern- och stålindustri i
smått, hvilken förhåller sig till våra dagars jern-
och stålberedningsmetoder ungefärligen som väfvandet
för hand som husslöjd till det fabriksmässiga,
med maskiner utförda väfveriarbetet, nära att dö ut
och håller sig ännu vid lif endast i sådana länder
och trakter, der nutidens industri ännu ej satt sin
fot. Men ehuru vi med ledning af naturvetenskaperna
lärt oss bereda och bearbeta jern och stål helt
annorlunda än fordomdags, i ojemförligt större
skala och vida mera insigtsfullt, synes dock,
hvad stålet särskildt beträffar, den vetenskapliga
teorin ännu ej vara så alldeles klar och bestämd,
ty ännu har man ej fullt lyckats systematiskt ordna
och sammanföra de mångahanda praktiska rön, som på
detta område anses vara gjorda. Vi ha visserligen
ännu ej den ringaste anledning att frångå åsigten om
kolets stora inflytande på egenskaperna hos jern och
stål, men vi tro oss dock veta, att äfven åtskilliga
andra element, i ringa mängd närvarande, bidraga
att göra Jernet hårdt och gifva det en stålartad
natur. Kisel t. ex., som sjelf saknar alla metalliska
egenskaper, utgör jemte kolet en ringa beståndsdel
i de flesta stålsorter och påstås något bidraga
till stålets hårdhet, hvarjemte till och med ett
s. k. siliciumstål varit på tal. På liknande sätt
förhåller det sig med mangan, som utan förfång kan
till icke så ringa belopp ingå i sjelfva stålet och
dessutom åtminstone i oxiderad form är att betrakta
som ett reningsmedel, hvilket håller fosfor och
möjligen äfven andra skadliga ämnen på vederbörligt
afstånd. För stålberedning begagnar man derför helst
manganrika jernmalmer, som af denna anledning erhållit
hederstiteln stålmalmer. Af det redan sagda är lätt
att förstå, hvad man menar med silfverstål, nickel-,
rodium-, volframstål o. s. v. Dessa benämningar
innebära, att man med afsigt till stålet tillsatt
små mängder af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
