Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännstålet - Uchatiusstålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans med åsigten om qväfvets betydelse för
stålbränningsprocessen, emedan ju den råa lysgasen
innehåller alldeles till fyllest af detta ämne.
Äfven en stålbränningsprocess i alldeles motsatt
riktning, hvarvid råämnet ej utgöres af stångjern,
som skall kolbindas, utan tvärt om af tackjern,
som skall beröfvas en del af sin kolhart, har i
England redan börjat användas eller åtminstone
erhållit patent. Metoden innebär emellertid ej
någonting egentligt nytt, utan är helt enkelt att
betrakta som en hela tackjernsmassan genomgående
aducering. Materialet till detta s. k. glödstål,
som först framstäldes af Tunner i Leoben 1855, är
tackjern, gjutet i mycket tunna stänger, som inpackas
i cementeringskistor tillsammans med pulveriserade
oxiderande ämnen, såsom brunsten, jernspat, blodsten,
hammarslagg o. s. v., och sedan under flera dygn
upphettas. Sålunda erhållet stål är ganska billigt
och kan med fördel bearbetas till hvarjehanda gröfre
stålartiklar, som ej skola härdas.
Uchatiusstålet. Den meningen, att stål borde kunna
erhållas genom att vid erforderligt hög temperatur
sammansmälta tackjern med jern i oxiderad form,
är ingalunda ny och finnes uttalad i en uppsats
af Réaumur redan 1722. Det kemiska förloppet
vid denna smältningsprocess blir naturligtvis, att
syret i det oxiderade jernet förbränner en del af
tackjernets kol till koloxidgas, som bortgår, samt
att det sålunda reducerade rena jernet legerar sig
med tackjernet, hvilket senare följaktligen blir af
dubbel anledning så kolfattigt, att det öfvergår
till stål. Det dröjde dock länge, innan detta ur
teoretisk synpunkt fullt riktiga metallurgiska förslag
vann vidare tillämpning än medelst redan beskrifna
aducering, hvarigenom åtskilliga färdiggjutna smärre
tackjernsartiklar förvandlas till ett slags stål. Men
i våra dagar upptogs frågan i sin helhet på nytt af
den österrikiske artillerikaptenen Uchatius, som
verkligen lyckades utarbeta en stålberedningsinetod,
hvilken till en början väckte stort uppseende. Han
fann, att den gröfre eller finare form, hvari
tackjernet användes, hade ett afgörande inflytande
på processens gång och resultat. Det första, man
således hade att göra, var att granulera det smälta
tackjernet, d. v. s. bringa det i form af korn,
ju finare desto bättre, hvilket skedde genom att
uthälla det i ett kärl med vatten, som hölls i ständig
rörelse. Det sålunda granulerade tackjernet nedsmältes
sedan i grafitdeglar, väl omblandadt med fint fördelad
jernspat, något brunsten och kolpulver, samt, om
mjukt stål åstundades, under tillsats derjemte af
stångjernsskro. Degelns smälta innehåll blef ett
ganska likformigt, med vanligt gjutstål närmast
jemförligt alster, som göts i passande former och
sedan utsmiddes till färdig vara.
Af lätt insedda skäl är i allmänhet vigten af det
sålunda erhållna stålet större än vigten af det
nedsmälta tackjernet, men det för denna metod i
synnerhet utmärkande är, att man erhåller ett
gjutstål, mycket liknande det på vanligt sätt
tillverkade, i en enda operation, hvarigenom
tillverkningskostnaden borde blifva jemförelsevis
billig, så vida ej bränsleåtgången vore skäligen
stor och degiarna, som snart förtäras, blefve så
kostsamma. Detta stål fick dessutom en svår medtäflare
i bessemerstålet, och emedan af nu anförda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>