Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zinkgjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Zinken gjutes i sandformar, och arbetet härvid skiljer
sig i hufvudsaken föga från tackjernsgjutningen,
men är i allmänhet mycket lättare att utföra, emedan
han ej blott smälter vid en mycket lägre värmegrad,
utan dertill är lödbar, hvilket senare medför den
stora fördelen framför gjutjernet, att man kan gjuta
ett föremål i flera delar, som sedan hoplödas. Medan
sådana ihåliga och sirade jernsaker, som exempelvis
statyer, elddon, skriftyg, ljusstakar, fordra ganska
mycket modellenngsarbete, kärnformning o. s. v., kan
man af zink gjuta t. ex. kapitalet till en pelare
i fyra alldeles lika delar, hvarigenom arbete och
modellkostnad i ej ringa mån inbesparas. Föremål af
zink med plana ytor, såsom dörrfoder, bordskifvor,
grafhällar o. s. v., tillverkas på alldeles samma
sätt som motsvarande gjutgods af jern.
En väsentlig skilnad mellan zink- och
tackjernsgjutningen ligger dock deruti, att för zink
nästan aldrig gjutkärnor användas. Zinkmetallens
betydliga volymförminskning under afsvalnandet
tillåter i allmänhet ej dessa kärnor, hvaromkring
gjutgodset vid sin sammandragning skulle spricka
sönder. Användbara äro på sin höjd endast sandkärnor,
hvilka formats omkring ett rundt trästycke eller
någonting annat, som genast efter skedd gjutning
uppryckes. Kärnan blir då ihålig och kan sålunda, i
följd derjemte af sandens lösa natur, lättare ge vika
för den omkramande metallen. Vid gjutning af ihåliga
artiklar i ett enda stycke begagnar man deremot ganska
ofta den af tenngjutare och gipsformare begagnade
omstjelpnings- eller dekanterings- (urhällnings-)
metoden. Man fyller formen hel och hållen med den
smälta metallen och stjelper honom derefter upp och
ned, då allt det, som i midten ännu är smält, rinner
ut, och således den stelnade metallskorpan närmast
formväggarna bildar en ihålig afgjutning af samma
form. Ju hastigare dekanteringen sker, desto tunnare
blir det stelnade skalet, hvars tjocklek sålunda kan
nedgå till endast en linie eller ännu mindre. Före
gjutningen böra formarna vara upphettade, så att ej
stelnandet må ske för hastigt. Zinkens smältning
försiggår i grafitdeglar, som inställas i ugnar,
liknande dem, hvilka gelbgjutaren använder; till
slaglod (snällod) begagnas, liksom för tennarbeten,
en legering af tenn och bly.
Af zink gjuter man nu mera hvarjehanda
bygnadsornament, stundom till och med hela
taklister. Så t. ex. är den å universitetsbygnaden i
Berlin mer än tre fot framspringande hufvudgesimsen
gjuten af zink. Större delen af fontänornamenten
i Potsdams trädgårdar, bland annat den af Kahle
i kolossal storlek mästerligt utförda grodgruppen,
består af zink, lika så örnen på slottet i Berlin, som
mäter 30 fot mellan vingspetsarna och endast kostat
vid pass 2 700 rdr. Under de senaste åren har denna
metall äfven börjat användas för krigsmateriel. Af
zink gjuter man nu mera patroner, kulor, granathylsor
m. m.
Statyer, monument o. s. v. af zink erhålla ofta ett
skyddande öfverdrag medelst bronsering. De kunna
visserligen äfven skydda sig sjelfva, alldenstund
zinken i sådant fall syrsattes på ytan till en tunn,
tätt omslutande oxidhinna, men de erhålla då en
föga inbjudande, smutsgrå färg. Man plägar ock måla
de gjutna artiklarna med oljefärg, eller öfverdraga
dem med färgade fernissor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
