Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koboltmalmerna och deras tillgodogörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i form af sura ångor, svafvel- och
arseniksyrlighetsgas, af hvilka den senare inledes
i täta murade rum, giftkammare, der han afsätter
sig som ett hvitt pulver, utgörande det allmänt
bekanta, högst farliga giftmjölet, som i dagligt
tal kallas hvit arsenik eller råttgift. Allmogen
kallar ock med fullt skäl alla sådana verk, som
arbeta med arsenikförande malmer, gifthyttor. Det
myckna arsenikmjölet, som sålunda uppsamlas,
blir emellertid till större delen å nyo användt som
beskickningsämne vid smaltsberedningen, der det, såsom
vi snart skola få se, utgör ett nödvändigt renings-
och afsöndringsmedel.
Om det funnes rena koboltmalmer, skulle den genom
en fullständig rostning erhållna produkten vara
just det blåfärgande ämnet, oxiderad kobolt, i dess
fullkomligaste renhet och gifva ett alldeles utmärkt
blått glas. Men emedan koboltmalmerna, liksom hvarje
annan malm, alltid innehålla, och oftast i stor
myckenhet, åtskilliga främmande ämnen, utgör äfven
rostningsprodukten alltid en blandning af åtskilliga
ämnen, deri utom koboltoxid och koboltoxidul, allt
efter malmernas olika art, äfven nickel, koppar,
jern, vismut o. s. v. kunna förekomma dels som oxider,
dels i svafvel- och arseniksyrade salter, dels såsom
ännu oförvandlade arsenik- och svafvelmetaller. Att
man äfven med denna orena massa kan bereda goda,
oförfalskade smaltser, möjliggöres, såsom strax
skall visas, genom arsenikens och Svaflets renande
inverkan. Man bör derför ock se till, att vid
rostningen dessa begge ämnen ej blifva alldeles
utjagade, och för yttermera visso tillsätter man
å nyo till smältningsmassan någon viss portion
arsenikmjöl. Drifves rostningen för långt, hvilket
på bergsmansspråket kallas att dödrosta malmen,
erhåller man äfven alla de främmande metallerna i
form af oxider, och dessa ingå då alla i glasmassan
samt bidraga följaktligen, hvar efter sin art, att
skämma deri rena blå koboltfärgen. Största skadan
härvid gör den eljest så värdefulla nickeln, emedan
han sträfvar att förvandla den blå färgen till en föga
angenäm violett, medan deremot jernet är jemförelsevis
mera oskadligt och derför vid tillverkning af ordinära
blåfärgssorter ej vållar synnerlig oro.
Blåfärgsverken lemna tre olika fabrikat: oxid,
zaffer och smalts. Enligt hvad ofvan blifvit sagdt, är
redan den rostade malmen att anse som en af främmande
ämnen orenad oxiderad kobolt; men vill man få honom
ren, måste den rostade massan behandlas med syra
samt de olika beståndsdelarna sedan skiljas från
hvarandra genom andra kemiska medel, som här nedan,
då nickeln kommer på tal, skola närmare angifvas. En
sådan reningsmetod begagnas dock åtminstone icke
vid de sachsiska blåfärgsverken, men väl i England
och äfven på andra håll. Tvärtom tillgodogöres i
Sachsen på sådant sätt endast den i biprodukten vid
blåfärgsberedningen, eller den s. k. nickelspeisen,
ännu for handen varande kobolt, hvilken derur
på kemiskt sätt afskiljes såsom koboltoxidoxidul
(i handeln vanligen kallad oxid). Denna oxid, ett
oansenligt gråsvart pulver, är nu den egentliga
färgkällan i all hennes renhet och såsom sådan ett
för porslins-, glas- och emaljmålare m. fl. alldeles
omistligt färgämne, som dock vanligen först går genom
kemisternas händer, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
