Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nickelmalmernas tillgodogörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koloxiden jemte mjölets kolhalt åstadkommer nickelns
reduktion, och den reducerade metallen hopsintrar
till en porös massa.
Vid Joachimsthal, der hufvudbeståndsdelen i de rika
malmerna är silfver jemte flera procent kobolt och
nickel, behandlas den rostade malmmassan först med
utspädd svafvelsyra och sedan med salpetersyra. När
den sålunda erhållna lösningen försättes med en
koksaltlösning, utfälles allt silfret i form af
klorsilfver, hvarefter den återstående lösningen,
som nu innehåller kobolt och nickel, behandlas på
förut uppgifvet sätt.
En nyare, af Wöhler föreslagen metod, som medför
den stora fördelen af arsenikens mera fullständiga
aflägsnande, består deruti, att den rostade speisen
eller kopparnickeln vid lindrig glödgningshetta
smältes i en degel tillsammans med sin tredubbla
vigt svafvel och lika mycket potaska, hvarigenom alla
der förekommande ämnen bli mättade med svafvel. Men
den sålunda bildade svafvellefvern (en förening
af svafvelkalium och svafvelsyradt kali) löser
sig i vatten, och det samma är äfven fallet med
arseniksvafladt svafvelkalium. Om alltså smältningen
skötes riktigt, behöfver man endast utlaka den afkylda
smälta massan med vatten, för att sålunda befria
henne från all arseniken, hvarefter svafvelnickel,
svafvelkobolt och svafveljern återstå i form af
gråsvarta, metallglänsande kristallnålar. Genom
tillsättning af svafvelsyra och salpetersyra
förvandlas dessa svafvelmetaller till syresalter,
hvarefter metallerna medelst redan anförda eller ock
andra passande reagentier utfällas och afskiljas. Ett
annat sätt är att smälta speisen med en blandning af
potaska eller soda och salpeter, då man erhåller i
vatten lösligt svafvelsyradt och arseniksyradt kali
eller natron, medan nickeln och de öfriga metallerna
förvandlas till oxider och således, när massan utlakas
med vatten, förbli olösta.
Det nu sagda må vara till fyllest för att gifva en
allmän öfverblick af de på detta kemiskt-tekniska
område förekommande operationer. Skedningskonsten har
många utvägar, och de här ofvan omtalade metoderna
kunna på hvarjehanda sätt förändras eller delvis
omgestaltas. Det torde till och med näppeligen finnas
ens två nickelverk, som förfara efter samma recept,
ty dels är råämnet mer eller mindre, olika dels
arbetar man allt efter de ortliga förhållandena på
frambringandet af en i ett eller annat hänseende olika
beskaffad vara, och efter dessa olikheter måste äfven
arbetsmetoden rätta sig.
Metallen nickel förekommer i handeln mest i form af
de små hopsintrade metalltärningar, som på redan
beskrifna sätt erhållas genom nickeloxidulens
upphettning med mjöl och sedan i en roterande tunna
med vatten befrias från vidhäftande orenlighet och
bli något litet polerade. Men metallen har då ej sin
vackra, nästan silfverhvita färg, utan i stället ett
brungult ejler gulgrått utseende, samt innehåller
mer eller mindre kobolt, hvilket dock ej inverkar på
hans användbarhet vid tillverkningen af nysilfver,
och dessutom smärre portioner kol, jern, svafvel,
arsenik m. m. jemte något mera kiselsyra. När en
nickeltärning behandlas med salpetersyra, erhålles
en icke obetydlig olöst återstod, och redan häraf
ser man, att dessa tärningar ej äro någon ren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
