Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antimon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kringfarande metallkulor, som, emedan den smälta
metallen hastigt syrsattes, lemna efter sig hvita
spår, liknande tunna kritstreck. Får deremot den
smälta perlan vara i ro, betäckes hon med en hinna
af fina oxidspetsar. För oss betyder detta ingenting
annat, än att metallen, sedan han blifvit skild
från sitt mest omtyckta umgänge, svaflet, är högst
ifrig att ingå förening med syre, men alkemisterna
sågo häruti en för deras sträfvanden betydelsefull
förvandling. Det från den smälta metallen vid hans
afsvalning ännu utstrålande ljusa skenet och de sköna
stjernformiga kristallbildningarna på ytan af den i
en degel under en skyddande fluss stelnade metallen
tycktes äfven vara ganska lofvande tecken. Ännu mera
måste antimons förhållande till guldet slagit an på
dem. Man behöfver blott utsätta en bit af denna den
sträckbaraste bland alla metaller för antimonångor,
så förena sig de båda metallerna, och legeringen blir
spröd och skör. Häruti tyckte man sig se en yttring
af antimonmetallens herskarnatur; också erhöll han
den ännu brukliga benämningen regulus, liten konung,
som dock efter hand äfven blef använd för andra
smärre i degel smälta metalldelar, så att man nu
äfven kan tala om en tackjernsregulus, blyregulus,
kopparregulus o. s. v.
Antimonglansmalmens metallurgiska behandling börjar
med handsofring från de gröfre inblandningarna af
qvarts, tungspat, kalkspat m. fl. ämnen, hvarefter
den sofrade malmmassan så upphettas, att den
lättsmälta svafvelantimonen ur henne afrinner och
sålunda kan direkt upphemtas. Enligt det gamla sättet
sker denna s. k. segring i krukor af lera, som i
bottnen äro försedda med hål, hvarigenom den smälta
svafvelmetallen neddroppar i andra krukor. Vanligen
äro rätt många sådana krukor parvis uppstälda mellan
två murade väggar, som sammanhålla bränslet. Till
bränsleåtgångens minskande begagnar man i Frankrike
segringsugnar, liknande de här nedan beskrifna,
som användas för vismutmetallens utsegring. De
innehålla lutande tackjernsrör, som, emedan
svafvelantirnon fräter på jern, äro utfodrade med
eldfast lera. Hvar tredje timme inlägges i dessa
rör en ny sats af 2–3 centner malm, och sålunda
kan arbetet för en och samma ugn fortgå i flera
veckor. Den utsegrade svafvelmetallen uppsamlas i
deglar. Fortast och i större omfång, men äfven med
större materialförlust kan denna segringsprocess äfven
försiggå på den lutande bottnen af en flamugn. Genom
en ändamålsenlig malmanrikning kan man emellertid för
vissa ändamål göra sig alldeles oberoende af denna
segringsprocess, hvarvid en rätt betydlig förlust af
dels sådan svafvelantimon, som stannar qvar i malmen,
dels sådan, som förflygtigas, är oundviklig.
Vid pass en tiondedel af all erhållen svafvelantimon,
eller s. k. spetsglans, torde åtgå till beredning af
läkemedel, medan allt det öfriga erhåller annan rent
teknisk användning. Huru man deraf bereder kräksalt,
guldsvafvel, kermes o. s. v., måste vi lemna å
sido. Hufvudsaken dervid är naturligtvis att utan
afseende på kostnaden erhålla så rena preparat som
möjligt samt framför allt göra sig qvitt arseniken,
hvilken gerna hänger med denna, såsom med alla andra
svafvelmetaller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
