Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antimon - Vismut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Salpetersyra upplöser ej metallen, men förvandlar
honom till ett hvitt pulver, som allt efter
syrans mer eller mindre utspädda beskaffenhet
består af antimonoxid eller antimonsyra eller
begge delarna. Vid tillverkning af färgade glas och
emaljer begagnas antimonoxid till erhållande af gula
färgskiftningar.
Spetsglansen har redan i sin råa form åtskillig
teknisk användning, t. ex. som beståndsdel vid
tillverkning af fyrverkeripjeser, men i synnerhet i
blandning med klorsyradt kali till beredning af sådana
vid slag eller gnidning lättantändliga, exploderande
ämnen, som begagnas vid förfärdigande af strykstickor
och knallhattar. Tändmassan till tändnålsgevär består
af klorsyradt kali, svafvelantimon, svafvelblomma och
kolpulver, hvilken blandning fuktas med gummivatten
och något litet salpetersyra. När för sådana ändamål
den naturliga spetsglansen ej anses nog ren, kan man
erhålla ett motsvarande material genom att smälta
5 delar antimonmetall med 2 delar svafvel. De begge
ämnena förena sig då omedelbart med hvarandra under
svag uppglödgning.
Det nära förhållande, som eger rum mellan antimon
och svafvel, gör sig äfven gällande vid kemiska
operationer på våta vägen. När antimonlösningar
(antimonklorid, kräksalt o. s. v.) blandas med
svafvellösningar (Svafvellefver, vätesvafla m. m.),
uppkommer en fällning af svafvelantimon. Men tvärt
emot hvad förhållandet är med svafvelqvicksilfret,
antar denna fällning en gulröd eller brun färg,
medan den naturliga svafvelantimonen alltid har ett
svartaktigt metalliskt utseende. Derför användes
ock antimon till beredning af ett vackert färgämne,
kalladt antimoncinober, hvilket i synnerhet
som oljefärg synes vara i stånd att täfla med den
vanliga cinobern. I kapitlet om mineralfärgerna skola
vi äfven återkomma till dessa färger.
Vi påträffa antimon i många hårda legeringar,
bland andra sådana, som begagnas till lager
och metallspeglar. Det mjuka tennet blir genom
en tillsats af antimon (9 delar tenn mot 1 del
antimon) så mycket hårdare, att det i denna form
under namn af britanniametall kommer ett steg närmare
Silfret. Äfven bly förlorar i förening med antimon sin
mjuka natur och blir en hård, men visserligen äfven
spröd massa. Redan i bly- och silfverhyttorna erhålles
som biprodukt en legering af ungefär lika mycket bly
och antimon, som fått namn af hårdbly och användes
omedelbart för stilgjutning eller tillverkning af
hagel. I boktryckeristilarna, bestående af 3-4 delar
bly, 1 del antimon och derjemte ej sällan något litet
koppar och vismut, ha vi dock den form, hvarunder
antimonmetallen i rikaste mått på ett ovanskligt sätt
gagnat och gagnar menskligheten, och alltså ha icke
blott industriidkare af hvarjehanda slag, utan äfven
och i synnerhet alla de, som skrifva, sätta, trycka
och läsa böcker – och den skaran är ju ganska stor –
anledning nog att skänka antimonmetallen en vänlig,
tacksam blick.
Vismut.
Till sitt yttre något liknande antimon, men mycket
mera sällsynt och af ett 10 till 20 gånger högre
handelsvärde är den metall, som kallas vismut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
