Uppfinningarnas bok / Fjerde bandet. Råämnenas kemiska behandling / 196 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmernas metallurgiska behandling

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sista röstningen och utlakningen är den återstående
massan närmast jemförlig med röd kopparmalm
och behandlas lika med honom för erhållande af
råkoppar. Om denna råkoppar håller så pass mycket
silfver (minst 1/4 procent), att dess uttagande lönar
kostnaden, underkastas han den förut beskrifna
segringsprocessen.

Af det föregående synes, att kopparns utbringande
blir allt mera försvåradt och kostsamt, ju mera
utblandad malmen är med andra metallförande
ämnen. Härvid utgör dock Jernet ett vigtigt
och prisvärdt undantag från den allmänna regeln,
alldenstund denna metall icke blott ej skadar, utan
tvärtom för hela kopparsmältningsprocessen är så högst
nyttig och nödvändig, att i sådana fall, då han ej
som svafveljern finnes i tillräcklig mängd i sjelfva
malmen, hvilken i stället innehåller kiselsyrehaltiga
ämnen, jern måste under en eller annan form särskildt
tillsättas. Utan tillsats af jern och kalk erhölles
nämligen under sådant förhållande föga koppar, emedan
denna metall då skulle i oxiderad form ingå i slaggen, hvilket
nu i stället jernoxidulen och kalkjorden göra. I
kopparhyttorna spelar alltså jernet öfver hufvud
taget en skyddande rol och rent af uppoffrar sig,
för att kopparn må bli bevarad.


Fig. 69. Koppargarugn.

Råkopparn håller åtskilliga procent främmande ämnen,
hvaribland i synnerhet svafvel, jern, bly, arsenik,
zink, nickel o. s. v. Från dessa inblandningar
blir han alldeles fri, om han , vid stark bläster
nedsmältes i garhärd eller flamugn. Garhärden
(fig. 69) är temligen lik en stångjernshärd,
men har en afrundad grytlik form och göres af
sand och lera. Emedan de främmande ämnena ha till
syret större frändskap än kopparn, är en möjlighet
gifven att genom de förras oxidering rena den
senare, och dettavär just, enligt hvad nyss blifvit
nämdt, den s. k. garningens uppgift. Derigenom att
blästern oupphörligt slår an mot ytan af det smälta
metallbadet, underhålles ett lifligt tillflöde af
syre, som verkar kraftigt oxiderande på de främmande
ämnena, hvaribland några (antimon, arsenik) i syrsatt
tillstånd bortgå i gasform genom den öfver härden
anbragta kåpan, medan de öfriga oxiderna bilda
slagger, som afrinna eller afdragas. Garningens
fortskridande undersökes derigenom, att man
i metallbadet hastigt neddoppar en jernstång och,
sedan hon afkylts i vatten, pröfvar beskaffenheten af
det tunna kopparöfverdraget. När man sålunda funnit
kopparn tillräckligt garad, afstänges blästern,
och den smälta metallens yta renas från kol och
slagg. Derefter påhälles gång efter annan vatten,
och kopparn

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>