Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockgjutning - Kanongjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tonförderfvande beröringen mellan de båda sprickytorna
upphäfves samt klockan å nyo får en ren klang. En
klockas ton utrönes säkrast med en stämgaffel, som
anslås och genast derefter sättes mot klockan. Ha
nämligen stämgaffeln och klockan alldeles samma ton,
börjar då äfven den senare ljuda, men vid ringaste
olikhet förblir hon stum.
De till ringning begagnade ståltrianglarna voro
till en början mycket omtalade och lofordades då för
sin billighet och lätthet. Med klockor ha de ej den
ringaste yttre likhet, emedan de helt enkelt bestå af
en i vinkel /\ böjd stålstång, som är upphängd vid
spetsen och på vinkelbenen anslås med hammare. Den,
som hör dem, märker visserligen genast, att det ej är
vanligt klockljud; men de ha dock en ganska god klang,
och för smärre områden äro de alldeles tillräckliga.
Paulinus, biskop i Nola i Campanien, som lefde
omkring år 400, anses vara klockgjutningens
uppfinnare. Bevisadt är dock endast, att i Nola,
i hvars närhet en utmärkt kopparmalm fans att
tillgå, klockgjuteriet fordom stått i synnerlig
blomstring och att derstädes en liflig handel med
klockor egt rum. Till en början försågo sig ett och
annat kloster med klockor, som kallade till bön och
gudstjenst, medan man förut för samma ändamål användt
blåsinstrument. Efter hand infördes sedermera bruket
af klockor äfven i andra kyrkor. Tyskland hade sådana
i elfte århundradet, och från det fjortonde räkna de
berömda klockgjutarfamiljerna i Nürnberg och Augsburg
sina anor.
Forna tiders förkärlek för klockor af jättelik storlek
är nu i det närmaste förbi. Äfven deras vigt torde
i allmänhet komma att minskas, så vida ej t. ex. i
Amerika, der i New-York ännu 1845 en klocka om 250
centner göts, det forna modet skulle å nyo lefva
upp. I Ryssland synes smaken för klockor vara mera
utpräglad än annorstädes. Moskva skall före branden
1812 ha egt ej färre än 1706 stycken. Den egentliga
stora Moskvaklockan, som brast sönder redan 1737,
vägde enligt uppgift vid pass 4 540 centner, medan
den 1812 nedfallna och brustna klockan i Kreml
hade en vigt af närmare 1 500 centner. I Novgorod
finnes en om 730 och i Wien en 1711 gjuten om 415
centner. Den största klockan i Notre-Dame i Paris
väger 300 centner, endast 22 centner mindre än stora
Susanna i Erfurt.
Liksom gjutstålet i våra dagar i täflan med
kanonmetallen inträngt på artilleriets område,
har det under de senaste åren äfven fått insteg på
klockgjuteriets. De i Bochum gjutna stålklockorna
synas långsamt, men säkert, tillvinna sig förtroende
och afsättning. De ha ett vackert ljud och äro mycket
billigare än bronsklockorna; men härvid kan dock
anmärkas, att en bronsklocka, som springer sönder,
endast fordrar ny gjutningskostnad för att återfå
sitt förra värde, hvaremot en sprucken stålklocka är
jemförelsevis värdelös.
Kanongjutning. De äldsta kanonerna voro liksom
hoplaggade. På samma sätt som stäfverna i en tunna,
voro nämligen jernstänger så fogade intill hvarandra,
att de bildade ett rör, som sammanhölls medelst
utomkring pådrifna jernringar. Senare lärde man sig
att hop välla jernstängerna, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
