Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tennets tekniska användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Sverige (och äfven utomlands) kontrolleras
arbetstennet liksom guld och silfver. Fyrstämpladt
tenn får endast innehålla 4 procent bly, trestämpladt
endast 18; det tvåstämplade, som innehåller 50 procent
af hvardera metallen, får ej förarbetas till kärl.
Redan en procent bly nedsätter tennets glans och
silfverhvita färg, och ju mera blyhalten vidare
ökas, desto mjukare och till färgen dunklare blir
legeringen. Derför söker man ock genom små tillsatser
af antimon, koppar, zink och vismut göra det mycket
blyhaltiga tennet mera hårdt.
Det vanliga profvet för att på ett ungefär bedöma
tennets beskaffenhet är att på en plan yta uthälla
litet smält metall. Ar nu tennet rent eller endast
föga blyhaltigt, stelnar det med alldeles hvit,
speglande yta. En del bly mot fyra delar tenn förråder
sig genom tätt anskjutna nålformiga kristaller; en
del bly mot två delar tenn åstadkommer stora, runda,
lysande fläckar, som, när blyhalten uppgår till femtio
procent, bli mindre, men mycket talrika. Äfven andra
metalliska inblandningar ge sig till känna genom gren-
och stjernlika utkristalliseringar. Rent tenn består
i sitt inre af små kristaller. Om en tennstång,
hållande ren metall, böjes fram och tillbaka,
förspörjes i följd af kristallernas gnidning mot
hvarandra ett egendomligt, gnisslande ljud, och
stället, der böjningen sker, blir varmt.
Svårare att ersätta än i form af husgeråd och ej
sällan alldeles oumbärlig är deremot inom åtskilliga
tekniska yrken den rena tennmetallen, förarbetad till
pannor, kittlar, distilleringsapparater m. m. eller
utplattad till tunnaste bladform, legerad med
åtskilliga andra metaller o. s. v., och lika så
tennet i oxiderad form och andra kemiska föreningar,
hvilka göra tjenst som reduktions- och betningsmedel,
emaljeringsämnen m. m.
Tenngjutning sker väl endast undantagsvis i
sandformar, enär de gjutna tennsakerna för det
mesta äro sådana, som säljas partivis och alltså
tillverkas i stort antal efter samma modell,
hvilket åter föranleder anskaffande af formar, som
kunna flera gånger begagnas. Bäst, men dyrast, äro
formar af messing, dernäst komma tackjernsformar;
platt gjutgods utformas äfven i fin sandsten eller
skiffer. Gipsformar äro mycket lämpliga, men uthärda
endast få afgjutningar. Smärre formar göras äfven af
bly. För att hindra tennets vidhäftande blir formen
rökt eller ock tunt öfverstruken med krit- eller
lervälling, som sedan torkas. Man skiljer mellan kall-
och varmgjutning, allt efter som metallen är mer
eller mindre starkt upphettad. Varmgjutning sker i
formar af messing eller tackjern, kallgjutning deremot
i sådana, vsom äro mindre eldhärdiga. Så snart i förra
fallet metallen ingjutits i den upphettade formen,
afkyles denna utvändigt medelst pålagda våta trasor,
hvarigenom gjutgodset får en större hårdhet, vackrare
klang och mera skarpt utpräglade former. Fördelen
att gjuta i flera delar, som sedan hoplödas, gör sig
tenngjutaren i vidsträckt mån till godo. Han gjuter
endast de enklaste saker hela och undgår sålunda
behofvet af några invecklade gjutformar. De flesta
formarna bestå af flera, åtminstone två delar. För
ihåligt gjutgods använder man kärnstycken eller ock,
när gjutgodsets inre sida ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
