Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tennets tekniska användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer att synas och det alltså ej faller sig det
minsta noga med hennes utseende, den redan förut
i kapitlet om zink beskrifna omstjelpnings- och
urhällningsmetoden.
Gjutna tennsaker med afrundade former svarfvas sedan
färdiga och poleras med tennaska, smergel, pimsten
m. fl. ämnen, medan deremot allt öfrigt tenngods före
poleringen bearbetas med mejsel, fil, rasp o. s. v.
Orgelbyggarens tenn innehåller alltid rätt mycket
bly. Vanliga legeringsförhållandet är 4 delar
bly mot 10 delar tenn. Ånnu mera blyhaltigt tenn
kallar han metall. Tennbilder innehålla 4 delar tenn
och 3 delar bly eller ock lika mycket af hvardera
metallen. En blyrik legering af 29 delar tenn och
19 delar bly har genom sitt glänsande yttre fått en
ganska egendomlig användning. Af henne tillverkas
nämligen de tennsmycken (falujuveler), som stråla
på teatern och maskeradbalerna. Glasbitar, slipade
i briljantform, doppas i den smälta metallmassan;
när de sedan åter upptagas, medföljer en på de
slipade ytorna vidhängande metallhinna, som vid
afsvalningen sjelfmant lossnar och då i fördjupning
skarpt återger det slipade glasets kristallytor. Sedd
på något afstånd, gör en sådan ihålig ténnjuvel med
sina ljuset återkastande ytor ett intryck mer eller
mindre påminnande om den blixtrande ljusglans, som
utstrålar från de upphöjda, slipade kristallytorna
på en verklig diamant.
Tennet saknar nästan all bärighet; tenntråd
i egentlig mening kan således knapt komma i
fråga. Deremot är metallen i följd af sin stora
mjukhet så sträckbar, att han kan valsas och utklappas
till de helt tunna blad, hvilkas användning under
benämningen tennfolium eller stanniol är allmänt
bekant. Vigtigast är bladtennets användning
till spegelbeläggning, hvarom vi framdeles få
tillfälle att tala; for öfrigt begagnas det äfven
på hvarjehanda annat sätt, till skyddande omslag om
choklad, te, parfymer m. m., till lufttät ombindning
af buteljer o. s. v. Till stanniol använder
man det renaste och alltså smidbaraste tennet,
som gjutes i stänger, hvilka sedan smidas eller
utvalsas. Smidningen sker till en del under lätta,
snabbgående stjerthammare, som väga ungefär en half
centner och göra 300 slag i minuten. Både städ- och
hammarban måste naturligtvis vara väl stålade och
polerade. Till en början sträckas stängerna endast
längs efter och först senare äfven på tvären. Den
sista utklappningen sker under s. k. planerhammare,
som ha en mycket bred, slät ban med ett
deremot svarande bredt städ. När stängerna blifvit
nedsmidda till bleck af någon viss tjocklek, läggas
flera sådana bleck på hvarandra, och i den mån de
ytterligare utklappas, behandlas samtidigt under
hammare allt flera paketvis hoplagda tunna tennblad,
så att paketen slutligen innehålla 32–192 sådana
blad. Paketen skäras nu jemna för ändarna och
genombläddras, hvarvid alla felaktiga blad borttagas.
En stor del af den i marknaden förekommande stanniolen
är dock ingenting annat än ett å begge sidor i tenn
infattadt bladbly, som, emedan begge metallerna vid
sträckning förhålla sig lika, erhålles genom att
lägga en tunn skifva af bly mellan två andra af tenn
och sedan utvalsa det hela till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
