Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Silfrets utbringande - Silfrets egenskaper och föreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
metoder, drifves slutligen, en process, som
redan vid behandlingen af blyet blifvit omnämd.
Hvarken det med bly smälta eller det ur lösningar
nedsmälta eller det genom amalgamering erhållna
silfret är tillräckligt rent för att kunna gälla
som finsilfver; det innehåller ännu några procent
främmande metaller, hvilkas bortskaffande utgör
det sista arbetet, finbränningen. Denna består af
en omsmältning under luftens tillträde och är i
fråga om det genom drifning erhållna silfret, hvari
det hufvudsakliga främmande ämnet är en återstod
af bly, egentligen blott en ytterligare fortsatt
drifning. Härtill användes ett slags panna, testen,
formad af en absorberande massa (ben- eller utlakad
träaska, mergel o. s. v.), som instampas i ett
underlag af jern, hvilken panna antingen under en
stor muffel utsattes för det fria luftdraget eller,
ännu bättre, i flamugnen för blästerns inverkan. Genom
luftens oxiderande verkan förvandlas nu det smältande
silfrets blyhalt helt och hållet till flytande glete,
som dock ej afrinner från silfrets yta, utan suger
in sig i testens porösa massa. Innehåller silfret utom
koppar, antimon m. m. föga eller intet bly, tillsätter
man litet sådant, emedan de öfriga metallernas
oxider slagga sig med blygletet. På detta sätt renas
silfret, ända tills det endast innehåller vid pass 1/4
procent oädei metall, och får nu namnet bränn- eller
finsilfver. Endast en ytterst liten guldhalt, som i
alla skiften troget hållit fast vid silfret, måste,
om det lönar mödan, på annan väg utdragas.
Silfrets egenskaper och föreningar. Sålunda ha vi då
sett den vackra hvitglänsånde metallen framställas
i gediget tillstånd, men endast för att strax
derefter, i och för sin bearbetning till mynt och
husgerådssaker, åter förenas med en oädel metall,
kopparn, hvaraf hans vackra färg visserligen något
lider. Det rena silfret är nämligen för de flesta
ändamål allt för mjukt och i följd deraf allt för
mycket utsatt för nötning. Man stärker och härdar det
derför i flera gradationer med koppar och betecknar
legeringarnas finhalt genom antalet af de lod silfver
de innehålla på marken (16 lod), så att t. ex. ett
silfver, som består af 13 delar silfver och 3 delar
koppar, säges vara 13-lödigt. Nyligen har beteckningen
efter tusendedelar vunnit mera insteg; 12-lödigt
silfver t. ex. betecknas 0,750, d. v. s. deladt i
1000 delar innehåller det 750 delar finsilfver och
250 delar koppar.
Fint silfver bibehåller i luften fullkomligt färg
och glans, men med tillsatt koppar naturligtvis
endast så mycket, som med kopparhaltens grad låter
förena sig. Kommer ett silfvermynt i elden, blir det
fullkomligt svart; härtill är dock kopparn ensam
skulden; myntstycket har öfverdragit sig med en
svart hinna, som dock genom neddoppning i en syra
lätt kan bortskaffas. Silfrets yta blir derigenom
finare. På samma sätt bereda oss silfverarbetare och
myntverkstäder åtminstone för en liten tid anblicken
af det fina silfret; de koka den med undantag af
poleringen färdiga pjesen i utspädd svafvelsyra,
som endast upplöser kopparn och på ytan lemnar qvar
ett mycket tunt skikt af finsilfver (hvitkokning).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
