Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försilfring - Myntslagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mekaniska bearbetningen af de ädla metallerna, skola
vi ännu en gång återkomma i sjette bandet, der vi åt
juveleraryrket egna ett särskildt kapitel.
Silfvervarornas slipning och polering ske genom
användande efter hvart annat af pimsten, blå slipsten,
kol och vatten, hvarefter först med de mera
kopparhaltiga legeringarna (13-lödigt och derunder)
den förut omnämda hvitkokningen eger rum. Den
härigenom uppkomna tunna finsilfverhinnan måste
nu noga aktas, hvarför ej heller några angripande
medel vidare få användas, utan polityren måste
anbringas först med polerstålet och slutligen
med blodsten. Finare silfver deremot kan slipas
glänsande och erhåller derigenom en vackrare glans
än med stålet. Härtill användas trippel med olja på
en skinnlapp och slutligen polerrödt med bränvin.
Hos guldsmederna, liksom i andra verkstäder, hopar
sig en mängd affall, filspån o. d., som man här
naturligtvis ej bortkastar, utan jemte allt, som ännu
kan innehålla små delar ädel metall, sorgfälligt tar
till vara och åter använder. Hit höra dammet från
arbetsbordet och golfvet, det vid slipningen uppkomna
slammet, bitar af gamla smältdeglar, puts- och
polerlappar, ja, till och med sotet från smältugnar
och härdar. Allt detta nedsmältes nu antingen i
särskilda anstalter, som uteslutande syselsätta sig
härmed, eller af verkstäderna sjelfva. Man bringar
först hela blandningen i glödhett tillstånd för att
förstöra de förbränneliga delarna, afskiljer derefter
genom slamning de jordartade beståndsdelarna och får
sålunda slutligen genom amalgamering eller smältning
guld och silfver, hvarefter de båda metallerna genom
skedning åtskiljas.
Myntslagningen. Taga vi ordet mynt i dess vidsträcktare
bemärkelse, då det betyder hvarje stycke metall, som är
försedt med ett dess värde angifvande märke och som
bytesmedel i handeln allmänt gångbart, är myntens
historia mycket gammal. Visserligen ha vi ej qvar några
exemplar af de guldstycken, som Abimelek gaf Sara, eller
af de penningar, som Abraham utdelade bland Efrons barn,
eller af de hundra ketsjitas, som Hemors barn fingo af
Jakob och om hvilka det berättas, att hvart stycke var
stämpladt med bilden af ett lam. Men ega vi också inga
andra bevis än dem, den skriftliga öfverlemningen gifver,
äro dessa dock tillräckliga att ådagalägga den höga
åldern af ett bruk, som måste helt naturligt utveckla sig,
sä snart begreppen egendom och värde utbildat sig
hos menniskan och odlingen höjt sig till den grad af
behof, som ej låter sig nöja endast med de alster,
naturen i första hand och öfver, allt erbjuder. Byte
leder till behofvet af penningar.
I östra Asien skola kineserna redan 2 000 år
f. Kr. haft metallmynt, men hvad är det väl, som ej
det folket redan sedan urminnes tider egt!
De äldsta mynt, som finnas i myntkabinettet i Paris,
äro slagna af några grekiska stater; antagligen har
dock prägladt mynt ej här först blifvit uppfunnet,
utan endast efterbildats det, som redan förut fans
i Mindre Asien, der herskarna i det lydiska riket
först skola slagit verkligt mynt. Fenicerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
