Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntslagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre koppar. Mindre mynt ger man en större kopparhalt,
för att de ej skola blifva allt för små.
Den genom lag gjorda bestämmelsen om hufvudmyntets
hela vigt (skrot) och dess halt af ädelmetall (korn)
kallas myntfot. Härvid fästes intet afseende på värdet
af den tillsatta kopparn. I allmänhet har en hvar rätt
att under vissa vilkor för inlemnadt guld erhålla
deremot svarande belopp guldmynt mot en afgift till
myntverket, som kallas myntskatt.
Då hufvudmyntet icke kan begagnas vid köp till mindre
belopp, erfordras skiljemynt, hvilka i allmänhet
göras af silfver, legeradt med koppar, samt af
koppar, legerad med andra oädla metaller (tenn,
zink, nickel). Silfverskiljemyntens metallvärde
göres alltid mindre än nominalvärdet för att betäcka
myntningskostnaden och nötningen, som i förhållande
till värdet äro ganska stora. Denna värdeskilnad
uppgår vanligen till 5 procent och deröfver för
silfverskiljemynt, samt ända till 70 procent för
koppar- och bronsmynt.
Skiljemynt hafva således en bestämd karakter af
skuldförbindelser, hvilka vid anfordran skola till
obegränsad mängd af staten med hufvudmynt inlösas
eller i dess kassor i betalning mottagas. Häraf blir
en gifven följd, att skiljemynt icke kan vara laggildt
betalningsmedel utöfver ett visst mindre belopp vid
hvarje liqvid, samt att det icke kan för enskildas
räkning utmyntas.
Myntkonstens uppgift är nu att först och främst
åstadkomma legeringar, som noga motsvara det af
lagen föreskrifna förhållandet mellan ädel metall
och koppar, vidare att häraf forma stycken, hvilka så
nära som möjligt ha samma vigt och samma inre halt,
och slutligen att gifva dessa stycken en prägel,
hvilken så mycket som möjligt försvårar nötning och
förfalskning. Men äfven med den mest fulländade teknik
kan det dock ej undvikas, att de särskilda styckena
i skrot och korn något skilja sig från hvarandra,
då i synnerhet vid tenarnas gjutning legeringen på
olika ställen kan bli något olika. Man har derför
vid tillverkningen faststält vissa gränser för
fel i den ena eller andra riktningen, inom hvilka
ett myntstycke är fullt gångbart. Detta af lagen
medgifna fel kallas remedium och kan gälla så väl
skrot som korn, således både vigt och halt. Förr hade
remediet mycket vida gränser, och många afsigtliga
prejerier kunde derunder gömma sig; nu mera är det
dock inskränkt till några tusendedelar.
Den följd af behandlingar, hvarigenom den omyntade
metallen omformas till mynt, är: 1) legeringens
smältning; 2) hennes gjutning till tenar; 3)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
