Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntslagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plattar af önskad storlek. Detta sker medelst en
stamp, som antingen för handkraft är en skruf
med häfstång eller för ångkraft en maskin med
excentrikum och drifhjul. En skicklig arbetare kan
från dessa bleck utslå 6000–7000 skiljemyntsplattar i
timmen. För större myntsorter begagnar man sig alltid
af maskinkraft. De öfrigblifna genomborrade blecken
gå naturligtvis åter till smältugnen. Myntsaxens
arbete består i båda fallen i upp- och nedgåendet
af en rörlig stång, i hvars nedre ända är anbragt
en stålkolf af samma diameter som det blifvande
myntstyckets. Vid sitt nedgående inträder kolfven
i en tätt slutande stålring (öga). Ligger nu mellan
kolfven och ringen ett bleck, måste den del deraf,
som täcker ringens öppning, ge efter för det starka
trycket, ringens och kolfvens skarpa kanter klippa af
honom, som de båda skälmarna i en sax, och han faller
ned genom öppningen som en rund skifva, en myntplatt.
Sedan de utslagna myntplattarna blifvit väl rengjorda
och undersökta, justeras de, d. v. s. blifva till
sin vigt fullständigt beriktigade. Ty huru stor
noggranhet än vid tenarnas utvalsmng iakttagits,
förekomma dock ständigt afvikelser i vigten,
då till och med skenbara obetydligheter utöfva
inflytande på plättarnas tjocklek. Så blir denna
t. ex. redan något olika, om valsarna röra sig
långsammare eller fortare. För justeringen har man
egna vågar, s. k. justeringsvågar, med hvilka denna
operation går mycket fort. Endast mycket stora mynt
justeras ett och ett i sönder. Af plattar, som äro
allt för tunga, afhyfla härtill särskildt anstälda
arbetare på en liten maskin så mycket som behöfves,
för att vigten skall bli den rätta. Iakttoge man ej
detta försigtighetsmått, skulle man uppmuntra den
i synnerhet förr mycket vanliga spekulationen att
nedsmälta öfvervigtiga mynt. De mindre myntsorterna
justeras i klump, d. v. s. man väger på en gång ett
visst bestämdt antal stycken. Ha alla tillsammans den
riktiga vigten, bekymrar man sig ej om de särskilda
styckena. Myntteknikens framsteg göra det nu mera
möjligt att äfven justera de mindre styckena hvart för
sig, i det man begagnar särskildt inrättade vågbord,
som rymma 10–20 justeringsvågar på en gång. Ur
trattar nedfaller på hvarje tom vågskål en myntplatt,
och nu höja sig alla vågarna långsamt på en gång;
de för lätta plättarna gå uppåt, de riktiga stanna
i midten och de allt för tunga sjunka nedåt. Sedan
alla vågarna kommit i hvila, få de alla på en gång en
häftig stöt, och myntplattarna fara framåt, de allt
för lätta i det öfversta, de riktiga i det mellersta
och de allt för tunga i det nedersta facket framför
hvarje våg. Derpå sänka sig vågarna åter för att
mottaga nya plattar o. s. v.
Om sorteringsvågen i Englands bank, den s. k.
cottonvågen, ha vi i andra bandet talat. De
undervigtiga plättarna omsmältas, de åter, som äro
för tunga, afhyflas något i en särskild maskin och
justeras, tills de blifvit riktiga. En öfvad justerare
kan hinna med att behandla omkring 1 200 plattar om
dagen.
Så snart myntplattarna blifvit fullkomligt justerade,
finkokas de. Genom de särskilda bearbetningsprocesserna,
i synnerhet den ofta förnyade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
