Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platinan och hennes följeslagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så mycket bättre dermed. Denna åsigt skulle platinan
ensam varit tillräcklig att vederlägga. Att platinan
finnes i allt för liten mängd och derför är alldeles
för dyr, skall hvar enda fysiker, kemist och tekniker
utan tvekan medgifva. Ty denna metall kunde mycket
väl användas i stora massor, och det ej endast till
lyxartiklar, hvartill han, ehuru liksom guld och
silfver en ädel metall, dock mindre än dessa egnar
sig, utan äfven och i synnerhet i vetenskapens
och teknikens tjenst. Han har sin egentliga plats
i kemistens, fysikerns och den kemiske teknikerns
laboratorium, och de ha alla honom att tacka for
många stora uppfinningar.
Någon gammal historia har platinan icke. Vi ha först
genom det metallrika Amerika blifvit bekanta
med henne, och då hon förekommer tillsammans
med vaskguldet i sand och hennes ursprungliga
lagringsort ännu ej är med visshet känd, kunde
följaktligen hennes upptäckande ej heller ske
annorstädes än i guldvaskerier. Det skedde i första
hälften af förra århundradet i det forna spanska
Sydamerika. Man fann der bland guldet en annan
tung hvit metall i form af sand eller korn, som
man ej rätt visste huru man skulle rubricera. Ar
1750 upptäcktes han af engelsmannen Watson i några
metallkorn från Jamaica. En noggrannare undersökning
anstälde 1752 Scheffer, direktör vid myntverket i
Stockholm. Man kallade metallen platina diminutiv
af spanska ordet plata, som betyder silfver. Snart
påträffades andra fyndorter i Brasilien, Columbia,
Mejico, Peru och på San Domingo, hvaraf de i
Columbia på vestra sluttningen af Anderna äro de
mest betydande. Innan man ännu hunnit till något
nyttigt ändamål använda den nya metallen, hade ett
missbruk deraf redan egt rum. Man hade nämligen kommit
under fund med, att guld kunde sammansmältas med en
temligen betydlig mängd platina, utan att dess vigt
och färg derigenom förändrades. Spanska regeringen,
som befarade förfalskningar i större skala, befalde
derför, att de samlade förråden skulle kastas i
sjön. Med tiden blef man dock bättre bekant med
metallens ädla egenskaper. Senare undersökningar
ha visat, att andra dittills ej bekanta metaller i
obetydlig mängd förekomma i förening dermed.
Wollaston fann nämligen 1803 två nya metaller, som
han kallade palladium och rodium; samma år upptäckte
Tennant två andra nya metaller, som han gaf namnet
osmium och iridium, och 1845 fann slutligen Claus en
dittills okänd metall, som af honom benämdes rutenium.
Dessa metaller, med undantag af Palladium,
förekomma så beständigt i sällskap med platinan,
att de blifvit kallade platinametaller.
Anda till 1822 kom all platina från Amerika; men
detta år upptäckte man i guldvaskerierna på östra
sluttningen af Ural samma mineral, och snart visade
sig, att det fans längs hela Uralkedjan. Vaskerierna
vid Nisjnij-Tagilsk och Kusjvinsk ha hittills varit
de mest gifvande. De rika tagilska grufvorna, som
tillhöra familjen Demidoff, hvilken till regeringen som
grundskatt lemnar 15 procent af den erhållna råa platinan,
ligga på högsta kammen af Ural i sandlager strax under
jordytan. Det visade sig snart, att platinan förekommer
i vida större mängd på Ural än i Amerika, och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
