Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lergodstillverkningens teknik - Bygnadsteglet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ådror eller körtlar i våra berg. Granit och gneis
bestå af qvartskorn i blandning med fältspat och
glimmer. Flintan förekommer såsom bollar, vanligen
i kritbäddar.
For att minska porositeten af det af lera (kaolin) och
sand (flinta, qvarts) tillverkade godset, försätter
man massan med ämnen, som antingen i och for sig äro
smältbara, eller med de beståndsdelar, som for öfrigt
ingå i massan, bilda sraältbara föreningar. Till
de finare lervarorna använder man för detta ändamål
företrädesvis fältspat eller vittrad granit (cornish
stone). Fäitspat utgör en förening af kiselsyrad
lerjord med kiselsyradt kali (natron, kalk) och
förekommer, då han är brytbar, i ådror eller körtlar
i de äldre geologiska formationerna och vanligen
tillsammans med qvarts. När godset skall brännas vid
högre temperatur, kunna i stället for fältspat kalk-
eller talkföreningar användas.
För att gifva lergodset större skönhet och glans
samt göra de lervaror, som tillverkas af porös
massa, tätare och hållbarare, öfverdrager man dem
med blandningar af ämnen, som vid en viss, efter
godsets beskaffenhet afpassad temperatur smälta till
ett glas, hvilket betäcker godsets yta och kallas
glasyr. Innan man lärt sig denna konst, torde man,
såsom ännu sker hos åtskilliga vilda folkstammar,
ha försökt vinna samma ändamål genom kärlens
indränkande eller öfverdragande med feta ämnen, vax
eller fernissa. Härigenom vann man dock blott till
en del hvad man åsyftade, i det dessa ämnen snart
upplöstes eller förstördes. Redan tidigt lärde man
sig äfven öfverdraga kärlens yta med glasblandningar,
hvilka, om de också ej äro hvad vi kalla glasyr,
likväl till en viss grad ega glasyrens egenskaper. På
de äldsta kända glaserade kärl tyckes glasyrämnet ha
bestått af soda eller koksalt och sand samt derjemte
stundom någon jernförening. Något senare blef bly
oxid en s användbarhet känd. I form af blyhvitt,
mönja eller glete ingår denna i blandning med sand
eller flinta, fältspat, lera, krita m. fl. ämnen i
glasyren till alla slag af lervaror, med undantag
af det fältspatäkta porslinet, men har under de
senaste årtiondena börjat allt mera utträngas af
borsyra, vanligen i form af borax (tvåfaldt kolsyradt
natron). Glasyren till det fältspatäkta porslinet
utgöres hufvudsakligen af kalk- eller talkföreningar
i blandning’med qvarts, kaolin m. m.
Bygnadsteglet tillverkas af de vanliga, nästan
allestädes befintliga lerslagen, hvilka sönderskäras
och befrias från större stenar och växtdelar samt, om
de äro för feta att enbart användas, blandas med en
behörig mängd sand, hvarefter de arbetas med vatten
i en lerkran, så att blandningen blir likformig och
af lagom fasthet. Den sålunda erhållna massan formas
antingen för hand, eller med maskin. Det första sättet
tillgår sålunda, att formaren blöter tegelformen,
som består af en träram med två handtag, samt med en
viss fart deruti inkastar och med händerna uttrycker
en passande mängd lera. Under uttryckningen borttager
han större trä- eller stenbitar, som ännu finnas qvar
i blandningen, och afstryker sedan den öfverflödiga
leran med ett rakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
