Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkens utbredning i naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i kemiska föreningar sig in på en plats,
som egentligen tillhör ett annat ämne,
t. ex. manganoxidul, jernoxidul, talkjord, hvarför
han ock ofta måste hålla till godo med, att dessa
senare förjaga honom och intaga hans plats. Bland de
talrika och öfver allt förekommande mineral, som räkna
kalkjorden till sina beståndsdelar, gifves det sålunda
ett stort antal, i hvilkas sammansättning hon blott i
ringa mängd ingår. Andra åter, äfven tillhörande de
vidt utbredda mineralen, bestå nästan uteslutande
af kalk. Intet annat ämne, kisel- och lerjorden
ej ens undantagna, förekommer i så oerhörda massor
hopadt på ett ställe som kalken, och endast den mängd
kalk, som finnes upplöst i hafvets vatten, är redan
tillräcklig att utestänga all täflan. Stora, milslånga
aflagringar, hela kalkberg, ofta med en miiktighet af
tusentals fot, förekomma på många ställen af jorden,
och dessa kalkberg bestå liufvudsakligen af ingenting
annat än kalkjord och kolsyra. Den vanliga kalkstenen,
marmorn, kalkspaten, arragoniten och kritan äro
kolsyrad kalkjord. Förbunden med svafvelsyra,
bildar kalkjorden gips, med fosforsyra apatit och
fosforit. Alla dessa kalkföreningar äro under vissa
omständigheter lösliga i vatten. Då nu kalkjorden,
såsom förut blifvit nämdt, förekommer i en mängd
mineral i stället för ett stort antal andra baser,
af hvilka hon under gynsamma omständigheter utdrifves,
och derför i ingen bergart helt och hållet fattas,
måste tydligen all åkerjord, hvilken ju från början
uppstått genom förvittring af de fasta bergens yta,
innehålla kalkjord i förening med en eller annan
syra. Det genom jorden sakta framsipprande vattnet
upplöser henne, och i denna form upptages hon af
växterna, hvilka förvandla henne till blomma och
frukt. På detta sätt finner hon vägen äfven till
djurriket, der hon vid bildandet af benr tänder och
skal spelar den förnämsta rolen.
I diluvialskikten finner man bland lemningarna af
förgångna djurslagten inammuttänder, af hvilka en
enda ofta har ett kannmåtts storlek, alla bildade
af kalk, som djuret upptagit med de växter, hvaraf
det lefvat. Lika så bestå de hvita bergen på engelska
kusten af krita (kolsyrad kalk), en sammangyttring och
uppstapling af skalen efter förgångna infusorier, af
hvilka en kubiklinie krita innehåller många tusenden.
Men icke blott i och för sig är kalkjorden af största
vigt för organismerna: i följd af sin basiska egenskap
att ingå föreningar med syror blir hon äfven i stånd
att under detta kretslopp tillföra djur och växter
fosforsyra, svafvelsyra, salpetersyra och kolsyra,
hvilka alla utgöra oundgängliga vilkor för deras
organiska lif. Stora massor af kalk användas derför
till att; förbättra sådana åkerfält, som bestå af
tung, fuktig lerjord.
I den kolsyrade kalken förekommer utan all jemförelse
mera kol, än i hela djur- och växtriket tillsammans,
när man dertill äfven räknar de i jorden såsom
bränntorf och stenkol begrafna koltillgångar, som
härleda sig från förgångna växter.
Om kolet i den kolsyra, som innehålles i den oss
omgifvande luften,, plötsligt utfäldes, betäckande
hela jordytan med ett öfverdrag af kolpulver, skulle
detta kolöfverdrag uppgå till en tjocklek af knapt
fyra tiondedelar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
