Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskt cement - Gips
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom den föregående alunutlakningen har skiffern
förlorat sin alkalihalt, som är nödvändig för en
hastigare bildning af det dubbelsalt, kiselsyrad
kalkjord, hvarpå cementets hårdnande beror. En
fabrik för tillverkning af svenskt cement, stödd på
bättre grunder än hittills, är för närvarande under
anläggning i Sverige, men har ännu ej utskickat något
fabrikat i marknaden.
Gips är svafvelsyrad kalkjord. Han förekommer i
naturen till ringa mängd upplöst i alla vatten, i
större massor såsom nästformiga inbäddningar i berg,
dels som gångutfyllningar, dels som hela bergsträckor,
såsom på södra sidan af Harz, der naturen bildat
en milslång mur af gips. Gipsen är löslig i vatten,
så att 1 del gips upplöses i 445 delar vatten af 14
graders temperatur, eller i 420 delar vatten af 20,5°
C. Häraf skulle man kunna draga den slutsatsen, att
gipsens löslighet i vatten tilltager med temperaturen;
men detta är ej fallet, enär vid kokningstemperaturen
den upplösta gipsen till största delen utfaller och
grumlar vattnet. Så väl vid Harz, som i Parisbäckenet,
förekommer gipsen i så fasta lager, att han blifvit
använd till bygnadssten och de flesta gamla hus i
Paris äro uppförda deraf, lätt igenkänliga på sitt
svarta, förvittrade utseende.
De renaste slagen af gips äro alldeles hvita och
förekomma i vackra, genomskinliga, ofta temligen
stora kristaller och bilda då marienglas. Men ofta
är den gröfre gipsstenen ett mycket besvärligt
ämne, synnerligast då han, fint pulveriserad,
på mångfaldigt sätt användes i färgtekniken och
papperstillverkningen, inom hvilken senare han
användes för att gifva papperet större glans och
massa. Orena gipssorter ha ofta en brokig, marmorlik
teckning och blifva dels derför och dels emedan de
låta lätt arbeta sig, liksom marmor, förarbetade till
mångahanda föremal.
I naturligt tillstånd innehåller gipsen, utom de
båda beståndsdelarna kalkjord och svafvelsyra, äfven
vatten. Anhydrit, ett likaledes i naturen förekommande
mineral, är svafvelsyrad kalk utan vatten.
Från sin vattenhalt kan gipsen befrias genom
upphettning, men bibehåller dock alltid, liksom
bränd kalk, en sträfvan att åter förena sig med
en motsvarande mängd vatten och öfvergå i sin
ursprungliga form. Medan den brända gipsen sålunda
å nyo upptager vatten, sväller han ut och stelnar,
och om han förut bestod af ett finmalet pulver,
hårdnar detta pulver nu till en fast sammanhängande
massa. På denna egenskap grundar sig hela hans
egendomliga användning.
För att göra gipsen användbar härtill, brännes
gipsstenen, på samma sätt som den kolsyrade kalken,
antingen i särskildt dertill uppförda ugnar, eller ock
i upphettade vanliga bakugnar, i hvilka han införes
på jernbleckslådor (långpannor) med låga kanter. Men
då gipsstenen släpper sin vattenhalt redan vid en
temperatur, som ligger under rödglödgningshettan,
och erfarenheten visar, att den brända gipsen har sin
största bindkraft, om han vid bränningen ej förlorat
hela sin vattenhalt, är en sorgfällig reglering af
temperaturen ett hufvudvilkor för framställningen af
en god gips.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
