Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasmassan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenglaset, som på grund af sin egenskap att, i tunna
lager struket på trä och andra föremål, tillhårdna
och dervid bilda en glasartad, väl täckande fernissa
fått en mångfaldig teknisk användning. Vi skola något
längre fram särskildt närmare redogöra härför.
Tillsättes till endera af nämda glaslösningar någon
svag syra, t. ex. kolsyra, träder denna i förening
med alkaliet och kiselsyran åtskiljes; den senare
visar sig således som en svag syra, åtminstone på den
s. k. våta vägen. Ty helt andra äro hennes kemiska
frändskapsförhållanden i hetta. Bringar man nämligen
potaska (kolsyradt kali) i smältning och deri häller
pulver-formig qvarts, uppstår en fräsning, föranledd
af kolsyrans utjagande af kiselsyran. Kiselsyran
ingår förening med kaliet till en glasartad massa. Ej
bättre går det den eljest så starka svafvelsyran, om
man i stället för ett kolsyradt alkalisalt använder
ett svafvelsyradt, t. ex. svafvelsyradt natron eller
glaubersalt; från detta utdrifver kiselsyran äfven
svafvelsyran och förenar sig i hennes ställe med
natronet till ett glaslikt ämne (kiselsyradt natron).
Men får man också ej betrakta glaset som ett salt af
bestämd kemisk sammansättning, måste man dock erkänna,
att en förening mellan de olika beståndsdelarna
endast kan ega rum på grund af kemisk attraktion,
som alltid rättar sig efter atomvigterna; man nödgas
således antaga, att kiselsyran eger förmåga att
ingå förening med alkalier och alkaliska jordarter,
men i synnerhet med de förra, efter mångfaldiga
eqvivalentförhållanden, och att glaset således
måste betraktas som en blandning af flera sådana
föreningar. Detta vinner bekräftelse deraf, att
glasmassan ej är helt och hållet oförmögen att
kristallisera, utan tvärtom endast genom sätten
för smältningen, bearbetningen och afkylningen
hindras derifrån. Utsätter man ett glaskärl, som,
för att förhindra dess sprickning och hopkrympning,
blifvit inpackadt i gips eller tegelmjöl, under
någon längre tid för rödglödgning, t. ex. i en vanlig
krukmakarugn, skall man efter afkylning finna det
ogenomskinligt och porslinsartadt (Réaumurs porslin),
utan att någon substans bortgått eller tillkommit,
ty dess smådelar hade under dessa omständigheter
tillfälle att gruppera sig till fina kristaller,
hvilka hindra ljusets fullständiga genomgång.
Då glaset, såsom nämdt är, i regeln utgöres af en
amorf massa, eger det naturligtvis ingen klyfbarhet; i
tunna blad, trådar och dylika former ar det betydligt
elastiskt, men i tjockare stycken sprödt. Alla
dess egenskaper äro mer eller mindre beroende af den
kemiska sammansättningen. Den specifika vigten skiftar
från 1,5 till 5,6, ja, till och med ännu högre tal,
och är störst hos de glassorter, som utmärka sig
genom en betydligare blyoxidhalt. Glasets hårdhet
står deremot i omvändt förhållande till tätheten:
de lätta kalkglasen ha den största hårdheten,
ehuru de dock aldrig uppnå bergkristallens. Förmåga
att leda elektriciteten saknar glaset nästan helt
och hållet, men är synnerligt benäget att sjelft
genom gnidning blifva elektriskt. Strålbrytningen
förhåller sig likaledes mycket olika. Då det vanliga
glaset har en brytningsexponent af 1,5, kan denna
hos mindre blyhaltigt glas stiga ända till 1,66 och
hos mycket blyhaltiga glassorter ansenligt högre. För
framställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
