Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasmassan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dylika mycket starkt ljusbrytande glas har i
synnerhet Merz’ optiska institut i München gjort sig
bekant, hvilket nyligen frambragt en glassort af så
kraftig spridningsförmåga, att ett enda prisma deraf
i den spektroskopiska apparaten åstadkommer samma
verkan, hvartill man förr måste använda fyra.
Då ett silikat med hög alkalihalt kan blifva i vatten
lösligt samt till och med af luftens fuktighet delvis
lösas, är det klart, att man, för att erhålla ett
godt och varaktigt glas, måste söka med alkalierna
införlifva en så stor mängd kiselsyra, som de förmå
upptaga. Såsom redan är nämdt, lär dock erfarenheten,
att äfven under detta vilkor blotta alkalier (kali och
natron) ännu ej gifva något godt och varaktigt glas,
utan att ett annat ämne äfven måste tillkomma, som
likaledes besitter förmåga att med kiselsyra bilda
ett silikat. Men glaset är, som sagdt, i regeln ej
blott ett dubbelt, utan genom sina mångahanda andra
tillsatser mestadels ett flerdubbelt silikat. Ett
ypperligt tillsatsmedel för hårdt glas är kalk, som
man antingen använder i brändt tillstånd, eller som
kolsyrad (t. ex. krita). I senare fallet utdrifves
kolsyran deruti af kiselsyran. I och för sig är den
kiselsyrade kalken mera sten- än glasartad och nästan
osmältbar, men i förening med kiselsyradt kali ger
han glaset hårdhet och varaktighet, utan att minska
dess genomskinlighet, och det böhmiska kalkglaset
liar för sina goda egenskaper företrädesvis att
tacka sin kalkhalt. Genom ett öfverskott af kalk får
likväl glaset ett grumligt eller matt, mjölkfärgadt
utseende. För öfrigt finnas inga glassorter, som
äro fullkomligt oföränderliga, ty oafsedt att allt
slags glas upplöses af fluorvätesyra, lära oss dock
de matta glasrutorna i stall, ladugårdar, orangerier,
att vanligt glas ej i längden motstår hvarken skarpt
sura eller alkaliska ångor. Ja, till och med vatten
kan under vissa omständigheter angripa glaset mer
än man anar. Ett vanligt dricksglas t. ex. kan räcka
en hel mansålder utan att visa spår af an frätning,
men stöter man sönder det till pulver och, sedan
man vägt detta, häller det i en tillräcklig mängd
vatten, som man låter stå deröfver någon tid vid
förhöjd temperatur, skall man, sedan vätskan blifvit
afhäld samt massan torkad och vägd, om man ofta
upprepar detta förfarande, med all säkerhet finna en
vigtförminskning, ett bevis på, att en jemförelsevis
mindre yta ej så märkligt angripes genom vattnets
inverkan, som en genom pulverisering vorden större.
Komme ej vid tekniska alsters framställning kostnaden
ständigt med i räkningen, hade vi i kaliet tillsammans
med kalk det bästa glasmaterialet; men kaliet är dyrt,
och derför ersätter man det i många fall antingen
delvis, eller helt och hållet med det billigare
natronet. Fönsterglas och alla mera vanliga glasvaror
äro natronglas. Natronglaset är smältbarare och mindre
hårdt än kaliglaset, men visar i tjockare skifvor en
blågrön skiftning.
En annan vigtig tillsats till glasmassan är blyoxid,
som besitter egenskapen att göra henne mera
lättflytande, och så mycket mera, ju större mängd
deraf hon innehåller. Som flussmedel användes
blyoxiden först i England. De blyhaltiga glasen,
ehuru mjukare och mindre hållbara, visa en hög grad af
förmåga att antaga polityr, glans och färglöshet. På
grund af sin starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
