Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro mycket berömda och skola ha försett hela Italien
med dess behof af glasvaror.
Af den grekiska glasindustrins alster ega vi ingenting
af fällt oomtvistligt ursprung i behåll. Icke desto
mindre kan man med säkerhet antaga, att äfven grekerna
idkat denna konst. Vida talrikare äro de romerska
lemningarna af detta slag, och den s. k. portlandsvasen,
som i medlet af sjuttonde århundradet blef funnen i
trakten af Rom, är berömd som ett af de skönaste
konstverk. Han finnes nu likaledes i British museum och
består till sin massa af ett blått glas, prydt med hvita
relieffigurer (fig. 253).
Romarna kände glasvaror redan mer än 200 år f. Kr.
Emellertid inrättades först under Neros regering den
första glashyttan, som endast lär lemnat sämre dricksglas.
De finare glasvarorna voro på den tiden ännu så dyra, att
nämde kejsare för ett par vackra glaskoppar betalade
inemot 3 000 rdr rmt. Men redan 210 e. Kr. funnos i Rom
så många glasmakare, att man såg sig nödsakad att anvisa
dem ett särskildt qvarter i staden. Att romarna hade
glasfönster, är bevisligt af de fönsterrutor, som blifvit
funna i Pompeji. Detta fönsterglas synes genast ha blifvit
gjutet i den erforderliga storleken, ty rutorna ha inga
genom skärning uppkomna skarpa, utan afrundade kanter.
I de gamla germaniska och slaviska grafvarna ha
visserligen äfven lemningar af glassaker blifvit
funna, men de äro såsom historiska intyg så till vida
af ringa betydelse, som man ej är i stånd att afgöra,
om de blifvit förfärdigade af dessa trakters egna
invånare, eller ditkommit på handelsvägen. Voro
de inhemska alster, hvarför visserligen formerna
stundom synas tala, ty de erinra mycket om de
råa negerfabrikaten från Asjanti, såsom de voro
representerade på londonutställningen 1851, torde
glasmakeriet hos slaverna ha en högre ålder än hos
germanerna. I de förras grafvar finnas nämligen
glasringar tillsammans med stensaker, medan de gamla
tyskarna redan hade uppnått en temligen hög grad af
färdighet i metallernas bearbetning, innan de synas
blifvit bekanta med glaset.
Antika glas ha blifvit analyserade, och ehuru
förskrifvande sig från olika fyndorter och af
olika utseende, hvaraf man skulle kunna sluta till
en afvikande sammansättning, visa dock samtliga
dylika glassorter i detta hänseende en stor
öfverensstämmelse. Den alkaliska basen i dem är
natron, af den egyptiska sodan, de gamlas nitrum;
först sedermera användes i stället derför soda ur
hafsväxter, och häruti synes orsaken ligga till
den ringa kalihalt, som utmärker vissa gamla
glassorter. Att man redan då till glassatsens
beredning användt brunsten, framgår likaledes af den
kemiska undersökningen, och sannolikt är det detta
mineral Plinius under namnet magnes lapis omnämner
såsom utgörande en beståndsdel i glasmassan och som
man oriktigt ansett för magnetsten. Då nu äfven kalk,
dels under form af musleskal och dels sannolikt äfven
såsom marmor - ty Plinius’ lapis alabandicus synes
häntyda på marmor - hörde till beståndsdelarna, ha
vi redan alla de ämnen, hvilka ännu användas för de
hvita hålglassorternas tillverkning. Utom den redan
nämda floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
