Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasets historia - Den venezianska glasindustrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndpunkt egentligen först då, när 1845, på förslag
af sir Robert Peel, den på glasfabrikationen lagda
beskattningen upphäfdes. Valsglastillverkningen
(german sheetglass) infördes 1832, och engelsmännen
ha för sin första undervisning deri hufvudsakligen
att tacka belgiska och tyska arbetare.
Af venezianerna lärde fransmännen
glastillverkningen. Konsten utvecklade
sig der temligen hastigt, och i synnerhet i
spegelglasfabrikationen sökte Frankrike tidigt göra
sig oberoende af andra länder.
Ännu finnas i Frankrike många glasfabriker,
hvilkas grundläggning daterar sig från århundraden
tillbaka. Så gamla anor ha i synnerhet
buteljfabrikerna, och den berömda fabrik, som tillhör
vicomte van Leempool i Quiquengronne har varit till
i nära sex århundraden; hon anlades nämligen 1290.
Den venezianska glasindustrin. Högskolan för
glastillverkningen under medeltiden och i öfrigt
ända in i adertonde århundradet var dock Venezia. I
synnerhet blomstrade konsten på ön Murano, dit,
genom ett beslut af stora rådet 1291 alla glasugnar,
som funnos i biskopsstiftet Rialto, förlades:
ut ars tam nobilis semper stet et permaneat in
loco Muriani (att denna ädla konst alltid må bestå
och förblifva på Murano), såsom det heter i ett
senatsbeslut från 1383. För öfrigt var antalet
glasmakare i Venezia redan vid denna tid mycket
stort, och redan tre århundraden förut (1091)
omnämnes en viss Petrus Flavius som en phiolarius.
Phioleri de Muran erhöllo vidsträckta
privilegier, hvilka, liksom den författning skrået
sjelft gifvit sig, ännu förvaras i der varande
museum. Enligt denna urkund delades medlemmarna i
fyra klasser: glasblåsare, förfärdigare af spegel-
och fönsterglas, perlmakare och emaljblåsare, hvilka
senare af de mångfärgade glaspasterna vid lampan
framstälde stänger, emaljer samt de mångfaldigaste
konstföremål. Hvardera klassen hade sina särskilda
stadgar. Öfverinseendet öfver hela samfundet utöfvades
likväl af en af fem medlemmar, tillhörande patroni
eller fabriksegarklassen, sammansatt komité, kallad
comparto, hvilken subordinerade under en medlem
af tiomannarådet och hvarje år af samtliga mästare
nyvaldes. Tiden for anställande af detta val inföll
i början på San Martials dag och sedermera vid den
fest, som den 6 december firades till San Nicolos,
glasmakarnas skyddshelgons ära. Chefen för comparton
bar titeln gastaldo; han utnämde två under sig lydande
embetsmän, soprastanti, ett slags inspektörer,
som hade rätt att när som helst göra besök i hvarje
fabrik, för att öfvervaka föreskrifternas noggranna
efterlefnad. Samfundets angelägenheter förhandlades på
de två årliga generalförsamlingar, som sammankallades
af gastaldon och i hvilka samtliga patroner och
mästare måste deltaga.
Comparton afgjorde efter de förelagda arbetsprofven,
huru vida en arbetare vore värdig att antagas
till mästare, liksom han äfven kunde alldeles
inställa antagandet af nya mästare, om antalet af
de redan befintliga syntes honom tillräckligt stort
i förhållande till arbetstillgången. I Murano fick
ingen främling idka glashandtering, ett lagstadgande
från 1489 bekräftade detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
