Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasets vidare bearbetning och smyckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behöfva de en ytterligare bearbetning, som ej kan
gifvas dem med eldens tillhjelp, utan hvartill stål
och diamant, slipstenar och etsande syror måste
medverka.
Glaset är i vanligt tillstånd och vid vanlig
temperatur temligen hårdt, men angripes dock af
hårdt stål, många ädelstenar ja, till och med af
qvarts. Diamanten skär i glaset, som en spetsig knif
i en bränd lerskärfva, och är derför ett värdefullt
medel för att gifva ett sprödt material de önskade
formerna. Glasmästardiamanterna måste vara på det
sätt infattade, att två sammanstötande naturliga
kristallytor bilda den skärande kanten. Konsten att
säkert föra dem inläres först efter mycken öfning,
och denna blir ännu svårare, när det gäller att
utan linial efter pålagdt mönster utskära krokliniga
figurer. Runda skifvor kunna deremot lätt åstadkommas
derigenom, att diamanten insattes i en cirkel
eller skifvan inpassas i en svarfstol och diamanten
hålles deremot. Ojemna kanter på glasstyckena kunna
rundslipas på vanliga slipstenar.
Ofta använder man, för att skilja en glaspjes i
flera delar, sprängning, hvarför flera metoder
gifves. Glasrör och stänger kunna på ett bestämdt
ställe afbrytas, om man förut med en god fil gjort en
repa af lämpligt djup i glaset. Andra metoder grunda
sig vanligen på glasets olikformiga utvidgning och
sammandragning genom omvexlande upphettning och
afkylning på det ställe, der det skall afskäras. Väl
bekant är sättet att binda en svafveltråd omkring
föremålet och derefter antända honom, eller helt
enkelt lägga en vanlig segelgarnståt omkring glaset,
hastigt vrida honom fram och tillbaka i en krets och,
sedan glaset här genom gnidningen blifvit upphettadt,
plötsligt hälla kallt vatten deröfver och på detta
sätt spränga i tu det. Denna metod misslyckas dock ej
sällan. Ändamålsenligare är sprängringen, en stark,
i ena ändan ringformigt böjd jerntråd. Denna ända
glödgar man och hopdrager ringen så, att han noga
passar till föremålet. Efter ungefär en half minut
tages han bort, det varma stället beröres med en
fuktad träskifva, och sprängningen eger rum.
För de flesta fall är emellertid sprängkolet det
säkraste medlet. Detta består af en liten stång, som
efter åtskilliga recept är beredd af finpulveriserade
bokkol samt gummi- eller hartslösningar. Antänd
i ena ändan, förbrinner en sådan stång långsamt
till den andra. Man gör nu på det ställe af glaset,
der man vill börja sprängningen, medelst en fil en
liten repa, sätter derpå den glödande koländan och
väntar, tills en springa bildat sig. Derefter öfverfar
man med kolet glaset i den utmärkta riktningen och
fortplantar på detta sätt rispan. Med någon öfning går
arbetet ganska regelbundet, och man kan på detta sätt
sönderskära eller, rättare sagdt, sönderspränga ett
dricksglas i form af en tät skrufgänga, som låter
utdraga sig som en spiralfjäder. Äfven kan man
vid en sådan temperaturförändring låta diamanten
medverka, hvilket i synnerhet är fördelaktigt vid
genomskärning af tjocka glas, der diamantsnittet
träffar en jemförelsevis ringa del af hela massan
och den mekaniska genomsprängningen i följd deraf
är osäker. Doppar man ett på detta sätt skuret glas
omvexlande i kallt och varmt vatten, blir snittet allt
mer fördjupadt, tills slutligen delarna skilja sig åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
