Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Undersvafvelsyrligheten - Svafvelsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Undersvafvelsyrligheten tillhör det antal af kemiska
föreningar, som blott kunna ega bestånd i förening
med ännu ett annat ämne. Hon användes mest i form af
undersvafvelsyrligt natron, ett i vackra kristaller
med glasartadt utseende anskjutande salt. Frigör man
undersvafvelsyrligheten derur genom tillsats af en
starkare syra, sönderfaller hon nästan ögonblickligt
i svafvelsyrlighet, som ger sig till känna genom
lukten, och svafvel, som man ser åtskilja sig i
pulverform. Omvändt kan undersvafvelsyrligt natron
framställas, om man kokar en lösning af svafvelsyrligt
natron med svafvel, hvilket senare då småningom
upplöses och förenar sig med det svafvelsyrliga
natronet, hvarigenom det i fråga varande saltet
uppkommer. Undersvafvelsyrligt natron kan äfven på
många andra sätt erhållas. Det användes särskildt
inom fotografin, der dess egenskap att med lätthet
upplösa de eljest så svårlösliga föreningarna af
silfver med klor, brom eller jod blifvit af stor
vigt, samt för beredning af vissa metallösningar för
metallisering på våta vägen. Äfven för några andra
tekniska ändamål, såsom för beredning af det vackra
färgämnet antimoncinober, behöfvas undersvafvelsyrliga
föreningar.
Svafvelsyra, ehuru i form af föreningar så allmänt
utbredd i naturen, anträffas likväl derstädes högst
sällan i fritt tillstånd. Den svafvelsyrlighet, som
oupphörligt utsändes i luften, t. ex. från vulkanerna,
öfvergår visserligen,, i det hon upptager syrgas och
vatten, småningom till svafvelsyra och svafvelsyran
sedan med regnet till jordytan, men der finner hon
snart tillfälle att mätta sig med basiska ämnen,
till hvilka hon har så stor frändskap; blott i några
vulkaniska källor, som uppspringa ur kiselartadt berg,
har man anträffat fri svafvelsyra.
Den första metoden att framställa svafvelsyran bestod
uti att medelst upphettning frigöra henne ur vissa
svafvelsyrade salter; denna metod var bekant redan
för de gamla arabiska alkemisterna. Det salt, som
dertill mest användes, var jernvitriol; i följd af
syrans ursprung och tjockflytande beskaffenhet fick
hon af gammalt namnet vitriololja. Svafvelsyrans
verkliga sammansättning blef emellertid okänd, ända
tills Lavoisier fann, att hon var en syreförening af
svaflet. Den gamla metoden att bereda svafvelsyra
användes, ehuru i inskränkt mån, ännu i dag, och
den dervid erhållna varan går i handeln under namn
af rökande eller nordhausisk svafvelsyra. Syran
framställes emellertid med vida mindre kostnad
efter en senare uppfunnen metod, som lemnar den
s. k. engelska svafvelsyran, hvilken nu mera i så
ofantliga massor tillverkas och förbrukas. Dessa
båda slags syror, den nordhausiska och den engelska,
äro till sin beskaffenhet hvarandra något olika,
och denna olikhet är det just som förorsakar, att den
gamla tillverkningen kunnat bestå jemte den nya, ehuru
i jemförelse med denna som en dverg bredvid en jätte.
Vill man göra sig reda för skilnaden mellan de
olika slagen af svafvelsyra, måste man först taga
i betraktande de olika egenskaperna hos vattenfri
svafvelsyra (svafvelsyreanhydrid) och vättenhaltig
svafvelsyra (svafvelsyrehydrat). Den förra innehåller
endast svafvel och syre, förenade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
