Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äldre försök till ljusteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sagan berättar också om en gammal hexmästare,
som skall ha förstått att så ögonblickligt bringa
vatten i frysning, att bilden af en person, som
speglade sig deri, fästes i isen. Berättelsen visar
hufvudsakligen, huru det otroligaste då kunde anses
möjligt, men antyder tillika, att redan tidigt ett
slags föreställning om ljusteckning vunnit insteg
i fantasin. Detta antydes äfven i en dikt af den
romerske skalden Statius (61-96 e. Kr.), som under
titeln »Carinus’ hår» finnes i hans Sylvæ och
innehåller märkvärdiga hänsyftningar på en viss
bekantskap med ljusteckningen.
Men poeternas språk saknar den noggranhet och
bestämdhet, som vetenskapen fordrar. Hvad som redan
tidigt föresväfvade skalden och lefde i sagan,
blef mycket sent vetenskapens egendom. Först år 1566
erhålla vi de första uppgifterna om ljusteckningens
grundval. Fabricius i sitt verk De rebus
metallicis berättar nämligen om den förändring, som hornsilfver
(klorsilfver) genom ljusets inverkan undergår. Men
denna iakttagelse vann först betydelse, när Scheele
1777 noggrant beskref de prismatiska färgernas verkan
på klorsilfret och visade, att i de violetta strålarna
silfret hastigast svärtas. År 1801 iakttog Ritter,
att äfven utanför färgbilden en strimma tydligt
förändrades och att således äfven i ljuset finnas
osynliga strålar, som svärta klorsilfret. Från denna
tid daterar sig en ny vetenskap, fotokemin, hvilken,
som en värdig ljusets dotter, i rask utbildning synes
liksom täfla med ljusstrålarnas hastighet. Upptäckter,
som sammanhängde med ljusstrålarnas kemiska
verkningar, hopade sig med tiden i mängd, och de
flesta af de nu i fotografin använda ämnena blefvo
tidigt nog betecknade som känsliga för ljuset. Men
de lärda nöjde sig ej med att iakttaga känsligheten
för ljuset; de sökte äfven utforska skilnaden mellan
olika färgade ljusstrålars inverkan. Dr Seebeck i
Jena visade år 1810 i Goethes färglära, att de olika
strålarna af spektret gifva klorsilfret sina egna
färger. En ny gren af ljusteckningen erhöll derigenom
sitt ursprung.
De vackra och trogna afbildningar af föremålen, som
camera obscuran och solmikroskopet lemna, torde hos
mången ha väckt tanken på ljusteckningen. Då man såg
dessa afbildningar, måste man önska sig kunna fästa
dem på den matta glasskifvan eller på papperet. Huru
man trodde sig kunna göra detta, visa några märkliga
ord, som undfalla Tiphaigne de la Roche i hans 1760 i
Cherbourg tryckta Giphantie. Denna besynnerliga bok
berättar, huru författaren under en storm föres in
i elementarandarnas palats och af deras beherskare
inviges i deras arbeten och hemligheter.
»Du vet», säger han till honom, »att de reflekterade
ljusstrålarna framkalla bilder på glänsande
ytor, t. ex. på ögats näthinna, i vattnet och i
spegeln. Elementarandarna söka fasthålla dessa
bilder och ha sammansatt en mycket fin och klibbig
materie, som torkar ytterst lätt, då blir hård och
med hvars tillhjelp de i ett ögonblick erhålla en
målning. De öfverdraga med detta ämne ett stycke
linne, hvarpå bilderna ej blott spegla sig, utan
äfven bli qvarsittande, om man låter öfverdraget
torka i mörkret.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
