Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi på papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men emedan ofvan beskrifna förfarande endast
långsamt leder till målet, måste man dela den
mellersta operationen, bildens framkallande,
i två. Först låter man nämligen ljuset och sedan
något passande ämne verka. Taga vi vidare två små
proberglas med några droppar silfverlösning och i
båda gjuta några droppar jodkaliumlösning, hvilket
bör ske i mörkt rum, blir produkten en gul fällning
af jodsilfver. Utsättes nu det ena glaset några
ögonblick för dagsljuset, märkes för tillfället ingen
skilnad mellan de båda glasen, men en sådan visar
sig, om vi tillsätta något galläplesyra, hvarvid
innehållet i det glas, som varit utsatt för ljuset,
genast svartnar. Här se vi alltså, huru ljuset endast
inleder förändringen, medan galläplesyran fulländar
henne; genom några droppar undersvafvelsyrligt
natron kunna vi stanna processerna. Af sådana ämnen,
som verka likt galläplesyran, finnes en mängd. De
kallas reducerande, och deras verkan beror derpå,
att de samtliga äro begärliga efter syre och förena
sig dermed, så ofta tillfälle gifves. Borttages syre
från ett metallsalt, reduceras det i allmänhet till
oxid, men de ädla metallerna till ett
fint metalliskt pulver, som nu ej vidare förändras
och alltid är mörkare än saltet. Liksom qvicksilfver
framkallar den osynliga bilden på silfverplåten,
framtvingas han af galläplesyran på det känsliga
papperet, om det blott så länge blifvit belyst,
att vid uttagningen ur cameran ett helt svagt spår
af bilden finnes.
Fig. 330. Det fotografiska papperets beredning.
Då alla för ljuset känsliga ämnen svärtas i ljuset
eller blifva bruna och man ej känner något för
fotografi tjenligt ämne, som ursprungligen är mörkt
och genom ljusets inverkan blir ljusare, kan man
ej heller vänta att genast erhålla en färdig bild
i apparaten. Snarare bör papperet visa de partier
af bilden, som äro ljusast, mörkast, medan de
starkaste skuggorna förblifva ofärgade, d. v. s. en
negativ bild. Men en dylik bild kan, när han är
färdig och genom fixering blifvit oföränderlig,
tjena till tagande af huru stort antal aftryck
som helst, på hvilka ljus och skuggor, äfvensom de
afbildade föremålens ställning, äro naturliga. Dessa
benämnas positiva eller egentliga bilder. För deras
åstadkommande användes ej camera obscuran, utan
endast en kopieringsram. Vill man nu af en negativ
bild taga en positiv kopia, måste man i mörker lägga
ett känsligt pappersblad i kopieringsramen, lägga
den negativa bilden derpå med bildsidan åt papperet,
der ofvanpå en glasskifva och slutligen utsätta ramen
för ljuset. Ljuset genomgår då det öfre bladet lättast
på de ljusa ställena, alldeles icke på de mörka och
på de öfriga i förhållande derefter, och så uppstår
på det undre bladet den önskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
