Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synes öfver allt varit tatueringen, hvilken dels
skulle utgöra prydnader, dels vapen, dels väcka
beundran, dels fruktan hos andra. Tatueringen
ersatte äfven till en del beklädnaden, och det är helt
naturligt, att då det första af alla menskliga höljen,
huden, ej längre var det enda, samma begär att göra
intryck genom färger äfven skulle sträcka sig till
den konstgjorda kroppsytan, till klädedrägten.
Från begagnandet af färgade kläder leder färgarkonsten
sitt ursprung, och konsten att färga tyg måste
ha följt väfnadskonsten i spåren. Vi finna derför
också redan hos de gamla egypterna och fenicerna,
hos perser och inder färgeriet, ja, till och med
lappfärgeriet med användning af betmedel i fullt
flor, innan de tecknande konsterna knapt ännu voro
födda och måleriet, såsom vi lära af de egyptiska
fornlemningarna, inskränkte sig till råa utkast,
dem man sedermera genom ifyllande af en enda flack
färgton sökte gifva något mera lif. Detta ursprungliga
måleri gick från egypterna i arf till grekerna. De
målade länge med de fyra traditionela färgerna,
rödt, gult, hvitt och svart; dock uppblomstrade
först hos dem, och redan på Alexander den stores
tid, en högre målarkonst, inom hvilken en Zeuxis,
en Apelles m. fl. utmärkte sig genom högt beundrade
skapelser. Greklands rena himmel måste höja och
förfina smaken för ljusa och glada färger; också se
vi grekerna utsmycka det inre af sina tempel och
pelargångar med olika färger, liksom draperierna
och prydnaderna på deras bildstoder lyste i en rik
färsprakt.
Hos romarna utvecklade sig ett finare konstsinne
först i en senare tid tillsammans med smaken för
yppighet och lyx; dock sträckte det sig inom de
bildande konsterna mera till arkitekturens trängre
område, och liksom de mera betydande bildhuggarna
antingen voro greker eller åtminstone erhållit sin
utbildning i Grekland, har Rom ej heller frambragt
någon stor målare. Hvad vi känna af de romerska husens
färgutsmyckning, häntyder på grekiskt inflytande,
hvaråt romarna gerna hängåfvo sig, när de började
högre skatta njutningen än det mödosamma förvärfvet.
I det begrafna Pompeji ha vi i den friskaste
färgglans bevarade bevis, att ej heller medelklassen
kunde undvara dessa utsiringar och att vägg- och
rummålningen i dessa tider fått en utsträckning och
en utbildning, hvartill vida senare tider ej kunna
uppvisa någon motsvarighet. Erinra vi oss vidare, att
äfven konsten att tillverka färgade glas och mosaiker
går tillbaka långt in i den grå forntiden, måste vi
erkänna, att färgtekniken i sina olika grenar redan
ganska tidigt vunnit en ej obetydlig utveckling. Detta
kunde så mycket lättare ske, som många utmärkta
färgämnen just ha sitt hem i orienten, så t. ex. de
äkta röda färgerna, använda sedan urminnes tider,
karmosinen, slägt med den amerikanska kochenillen,
hvarmed man redan på Moses’ tid färgade silke och
skinn rödt, åtskilliga gulfärgande träd och andra
växtslag o. s. v. Äfven garfämnets (galläplets)
förhållande till jernsalter var bekant och användes
till svartfärgning. Forntidens berömdaste färgteknik,
den högt skattade purpurfärgningen, har gått helt och
hållet förlorad; dock torde vi i kochenillen och de
färger, som erhållas ur stenkolstjäran, fått någon
ersättning derför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
