Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antimoncinober - Ultramarin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehållande vätska. Så väl för sin färgskönhet som
stora varaktighet är det mycket omtyckt af målare,
likväl något dyrt. Såsom greenockit förekommer
det visserligen i naturen, men detta mineral är så
sällsynt, att, om man deraf ville bereda färg, denna
skulle falla sig mycket dyrare än till och med den
äkta ultramarinen.
Ultramarin. Med namnet ultramarin betecknar man
en från mineralriket härstammande blå färg, som
framför alla andra utmärker sig for sin kraft och
eld. Ursprungligen bereddes han af den temligen
sällsynta lasurstenen (lapis lazuli). Till Europa
fördes denna sten från Kina och Höga Tatariet, i sina
vackraste arter öfver Orenburg från Bukariet. Han
förekommer som en vacker blå massa inväxt i kalksten
och utan ringaste tecken till kristallisering. Hans
förmåga att antaga polityr är temligen stor, en
egenskap, som, i förening med de i hela hans massa
kringströdda små guldglänsande svafvelkiskristallerna,
alltid gjort honom särdeles omtyckt till prydnader och
smycken. Man använde honom ej blott till mosaiker,
utan äfven till dosor och dylikt, ehuru hans ringa
hårdhet gjorde honom otjenlig till ringsten. För oss
har han blott intresse som ett dyrbart färgämne.
För att ur lasurstenen framställa den naturliga
ultramarinen, valde man de renaste, helt
mörkfärgade styckena och stötte dem, sedan de på
det sorgfälligaste befriats från alla främmande
inblandningar, till ett groft pulver, hvilket
man i en degel ungefär en timme utsatte för en
måttlig glödhetta; det häldes derpå i ättika, der
det fick ligga några dagar. Derigenom upplöstes de
kalkartade inblandningarna. Det, som förblef olösligt,
ref man i mortlar af agat eller porslin till det
finaste pulver, hvarefter det torkades och smältes
tillsammans med en blandning af burgundiskt beck,
hvitt vax, linolja och hvitt harts, till lika stor
vigt som lasurstenspulvrets. Hartset stannade dock
ej qvar i färgämnet, utan tjenade blott till dess
raffinering. Ty då hartskakan derefter smältes i hett
vatten och hela blandningen flitigt omskakades,
frigjordes åter ultramarinpartiklarna, som nu
fördelade sig i vattnet. De Öfriga inblandningarna,
hvilka jemte ultramarinen upptagits af hartskakan,
stannade qvar, medan färgämnet sjönk till
bottnen. Det, som först afsatte sig, var af den
vackraste beskaffenheten; vid hvarje förnyad
genomknådning af degen afsatte sig sämre sorter,
och det sista, den s. k. ultramarinaskan, stod i
följd af sin bleka blågrå färg temligen lågt i pris.
Sedermera, när konstgjorda fabrikat begynte täfla med
det på detta omständliga sätt erhållna färgämnet,
sjönk äfven det höga priset betydligt. Men så
länge det förmådde hålla sig uppe, var äfven
det vackra färgstoftets användning ganska
inskränkt. Nu mera finnas fabriker, der årligen
många tusen centner tillverkas, och den med konst
framstälda ultramarinen har vunnit en så vidsträckt
utbredning, att han utträngt nästan alla andra blå
färger. Pappersfabrikerna, måleriet, tygtryckerierna,
tapetfabrikerna, sockerraffinaderierna betjena sig
deraf i stor skala, ej blott för att åt sina alster
gifva den vackra blå färgen, utan äfven för att genom
en ringa tillsats hafva de gula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
