Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lackfärger. Karmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara säker, blott kräpp, som hon sjelf
uppdragit. Parisarna lemna under namn af krappkarmin
i handeln en vara, som till utseendet är ännu bättre;
men detta vackra utseende har hon fått genom tillsats
af ovaraktiga färger, såsom kochenill och fembock,
och är i följd deraf oäkta. De ljusa nyanser af
krapplacket, som gå i skär rosafärg, bildas genom
tillsatser af fint blyhvitt.
Färgämnet i kochenillen, karminen, som ger
ett utmärkt skarlakansrödt, begagnas endast i en
lackfärg, karminlackeller, som det ock kallas,
florentin-, wien- och parislack. Vanligtvis kokar
man den pulveriserade kochenillen med alun, något
tennlösning och mycket vatten, låter vätskorna
klarna och tillsätter derpå försigtigt och under
ständig omröring en afmätt lösning af kolsyradt
natron. Den uppkomna röda fällningen uppsamlar man
på ett filtrum och tillsätter till den afgående, ännu
färgade vätskan en ny portion natronlösning, hvarvid
en ljus fällning erhålles o. s. v. På detta sätt
kan man erhålla lacket i åtskilliga färggrader. Det
med ren tennlösning och alun beredda lacket är af
en särdeles liflig skarlakansröd färg och kallas
kinesisk karmin. Från den egentliga karminen
skiljer sig karminlacket derigenom, att det mera
närmar sig violett än skarlakan och ej, som denna,
löser sig i ammoniak.
Kochenillen är, som bekant, ett slags bladlus,
som i Centralamerika dels förekommer vild på vissa
kaktusarter, dels odlas i enkom anlagda plantager. I
det lilla djurets saft förekommer det egentliga
färgämnet (karminsyra) i form af mikroskopiska
kroppar, som, i likhet med blodkropparna, simma
omkring i en färglös vätska. Ehuru karminen
således är ett alster ur djurriket, sluter han
sig dock i sitt kemiska förhållande till syror,
alkalier o. s. v. fullkomligt till växtfärgerna,
har äfven sjelf karakteren af en svag syra och
egnar sig således, liksom dessa, till att med baser
bilda lackfärger. Det i möjligast största renhet ur
kochenillen utdragna färgämnet utgör den omtyckta
färgen kar min, ett fint eldrödt pulver, som användes
i miniatyrmåleriet till färgande af konstgjorda
blommor och konditorivaror samt, upplöst i ammoniak,
till det finaste röda bläck. Det enklaste sättet att
ur kochenillen af-skilja färgämnet, och det som på
samma gång ger den vackraste varan, består deruti,
att man i en förtent kittel kokar kochenillpulvret i
mycket rent vatten, affiltrerar den färgade vätskan,
försätter henne med något alun samt sedan undanställer
henne i täckta porslinsskålar, i hvilka då karminen
under flera dagar småningom afsätter sig, medan
slutligen den ännu alltid färgade vätskan förarbetas
på karminlack.
Allt efter sin användning erhålla färgerna en mängd
tillsatser, hvilka göra tjenst som bindmedel och
möjliggöra påläggandet af en tunn och dock varaktig,
med underlaget sammanhängande betäckning. Efter detta
bind-medels natur särskiljer man vatten-, honungs-,
lim-, olje-, fernissfärger o. s. v. Bindmedlets
kemiska beskaffenhet har stundom ett egendomligt
inflytande på färgämnena, hvaraf några för vissa behof
ej kunna komma i fråga, emedan de i förening med det
erforderliga bindmedlet ej ega varaktighet. På detta
kapitel, liksom på det om färgernas vidare beredning
genom målning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
