Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartser eller kådor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De egentliga hartserna bilda, såsom de förekomma
i handeln, dropplika eller knöliga massor af
oregelbunden form. Många sorter kopal- och dammarharts
förekomma som rundade och nötta stycken, påminnande
om våra kiselstenar och ha i dylika fall rullats i
floder. Gummiguttan kommer ofta i form af cylindriska
stycken, bildade derigenom, att hartset, medan det
ännu var flytande, uppsamlats i bamburör. Schellack
förekommer i tunna, genomskinliga skifvor, hvilken
form han erhållit derigenom, att han i smält tillstånd
utgjutits på pisangblad. Anmärkningsvärd är kopalen,
hvars yta är fullsatt af små, gryniga, med regelbundna
sexsidiga fasetter prydda knölar.
Somliga hartser äro glasglänsande och fullkomligt
genomskinliga, t. ex. kopal, andra äro fulla af porer,
andra åter innehålla hvitaktiga körtlar eller mandlar
i en mörkare grundmassa, såsom benzoehartset.
Samtliga hartser äro amorfa, oaktadt de i
dem förekommande hartssyrorna ha förmåga att
kristallisera. Hartserna äro för det mesta
gula eller brunaktiga. Mera sällan äro de,
såsom vissa sorter kopal, färglösa som glas,
hvita, röda som drakblodshartset, grönaktiga som
guajakhartset. De flesta hartser antaga i luften
mörkare färg, andra ändra färg fullständigt, då
de förvaras; dyfvelsträck är ursprungligen hvit,
men blir röd och slutligen brun. Somliga hartser
äro genomskinliga, andra ogenomskinliga, andra åter
halfgenomskinliga. Hartserna äro sällan synnerligt
hårda; endast kopal från Sansibar och Mosambik
är hårdare än stensalt. I brottet äro hartserna
dels släta, dels korniga eller jordärtade, dels
splittriga. I allmänhet äro de något tyngre än vatten;
tyngst äro gummihartserna, lättast deremot balsamerna,
som ibland flyta på vattnet. Hartserna äro dels
spröda, dels mjuka, så att de kunna skäras med knif.
I rent tillstånd äro hartserna utan lukt, men blifva
ofta och till en del mycket starkt luktande genorn
inblandning af eteriska oljor. De äro äfven utan smak
i följd af sin olöslighet i vatten, men erhålla ofta
af andra dermed blandade ämnen en besk, rifvande,
bitande eller skarp smak.
Alla hartser smälta redan vid medelmåttig värme,
blifva tjockflytande, oljaktiga, sega och låta draga
sig i trådar. Det mest svårsmälta harts är kopal, som
smälter först vid 360°; som exempel på lättsmält harts
kan anföras siamesisk benzoe, hvilken smälter vid 75°.
Hartserna innehålla stundom organiska växtdelar
eller djurlemningar, hvilka ofta äro af vigt för
kännedomen om hartsets ursprung. Stocklack, en afart
af gummilacka, innesluter de qvistar, på hvilka det
uppstått; kopal innesluter ofta myror och insekter,
och i bernstenen har man funnit en hel, nu mera utdöd
insektfauna balsamerad.
Huru hartserna uppstå i växterna, är ännu höljdt i
ganska stort mörker. De synas bilda sig på bekostnad
af cellväfven genom djupt ingripande förändringar,
således ur vedämnet. Stundom bildas hartser i
cellernas flytande innehåll och samlas i särskilda
hartsgångar.
För att vedämnet skall kunna förvandlas till harts
erfordras utan tvifvel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
