Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omnämner på många ställen denna konst; de äldsta antydningarna förekomma i
Genesis, der det berättas, huru Israel lät åt Josef göra en »brokig klädning».
Färgade kläder ansågos följaktligen som en utmärkelse, hvilket äfven hos
många andra af forntidens folk var förhållandet. Egypterna förstodo att på
de mångfaldigaste sätt använda färgstofter. Man har funnit byssusbindlarna
på deras mumier både färgade och målade och så väl bibehållna, som om
blott en liten tid och ej årtusenden förflutit sedan deras förfärdigande, och
redan faraonlandets äldsta invånare skilde sina förnämsta gudomligheter,
Osiris och Isis, på den olika färgen af deras drägter. Man har funnit många
mumiebindlar kantade med blåa remsor, hvilkas färg låter sluta till
bekantskap med indigon. Plinius omtalar med beundran den egyptiska färgkonstens
egendomliga förfaringssätt. Tyget, säger han, neddoppades först i en het
vätska och upptogs derur enfärgadt, men utsirades derefter med flera andra
färger. Det vill nästan synas, som här redan vore fråga om färgning med
derpå följande tryckning. Den egyptiska konstflitens alster blefvo vida spridda
och omtalas ofta både af judiska och grekiska författare. Hufvudorten för
de egyptiska linne- och bomullsväfverierna var Memfis, der de mest
betydande tyriska köpmännen anlagt faktorier och färgerier.
I Indien, der den tropiska naturens yppiga färgprakt gaf ett lysande
mönster, förstodo sedan långa tider tillbaka väfveriarbetarna, som förfärdigade de
ännu i dag oupphunna själarna, och sömmerskorna, som broderade de
underbara muslinerna, turbanerna (puggris och longis), gördlarna (kummerbunds),
näsdukarna (bandanos) och handskarna (chogas), att gifva sina arbeten en
glans och harmoni i färgen, som i smak och rikedom är utan like. Kina och
Japan ha likaledes i årtusenden känt konsten att bereda och anbringa färger
och i mycket vidsträckt skala öfvat henne. Forntidens egentliga skönfärgarfolk
voro dock fenicerna, och särskildt ansågs Tyrus som den ort, der konsten
nått sin högsta fulländning i denna riktning. Osannolikt är ej, att hon från
denna medelpunkt för den gamla verldens handel blifvit med de långt seglande
feniciska fartygen förd äfven till andra länder. De tyg, mattor och kläder,
de färgade, hemtade tyrerna till största delen från Egypten, såsom man
finner af Hezekiels klagan öfver Tyrus’ förstöring.
De gamla grekerna synas ha satt mindre värde på färgade tyg, och
drägten var hos dem oftast ofärgad; dock kommo äfven här vackra färger så
småningom i bruk. Pallas Atene, konstslöjdens gudinna, var som Ergane
äfven beskyddarinna för väfnad och färgning. Vid de åt henne egnade festerna,
panateneerna, bragte henne de attiska jungfrurna som gåfva en konstrikt
utsirad, mångfärgad peplon. Hos romarna var ett rödt bräm på den hvita togan
kännetecknet på den ännu ej manbare gossen och personer af rang; riddarna
buro den rödrandiga manteln, trabean; vid sorg färgades togan svart; vid de
circensiska spelen åtskildes de mot hvarandra uppträdande kämparna af färgen
på sina drägter o. s. v. Plinius känner och uppräknar flera färgämnen. Som
sådana synas i forntiden näst purpurfärgen följande hufvudsakligen ha
användts: alkanna, åtskilliga lafvar, ginst, krapp, vejde, galläple, kärnorna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
