- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi /
492

(1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnen ur växtriket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

massor, kallade vejde- eller blåbollar. Dessa bollar beredas af de på
vejdeqvarnen till mjöl förvandlade bladen, som undergått jäsning eller röta och
derefter sammanknådats. De ha en brunaktig färg och lukta ammoniak. Nu
mera användes vejden endast till »ställande» af den så kallade vejdekypen
vid färgning af indigoblått.

Indigon eller indigoblått är det vigtigaste af alla växtrikets färgämnen.
Namnet kommer från latinet; indicum eller det indiska kallades i forntiden
det värderade ämnet. Det fås från flera växter af papilionaceernas familj
och slägtet indigofera (det indigoförande), som är inhemskt i Ostindien,
Syd- och Nordamerika. Det bästa färgämnet gifva indigofera disperma i
Ostindien och Centralamerika (guatemalaindigo), indigofera tinctoria
Madagaskar och Haiti, indigofera anil i andra delar af Vestindien,
indigofera argentea i Afrika, indigofera
pseudotinctoria
i Ostindien och indigofera
glauca
i Arabien, Egypten och
Algier. Indigons användning som färgämne
är urgammal; konung Ahasveros’ palats i
Susa och Mardekais mantel (i Esters bok)
skola gifva de äldsta bevisen härpå. De
gamla grekerna hemtade indigon från
Gedrosia (det nu varande Mekran, vester om
Indus utmed Indiska hafvets kust); äfven
romarna kände, såsom vi af Plinius se,
detta vackra färgämne, hvilket af Vitruvius
uttryckligen kallas »den indiska färgen».
Sedermera handlade araberna dermed, och
den berömde läkaren Avicenna (1036 e.
Kr.) omnämner honom ofta under namnet
anil, såsom han ännu i dag kallas på
spanska. Man visste dock länge ej, hvaraf
indigon erhölls; en bergsförordning för
Halberstadt från 1705 räknar honom ännu till
mineralen; han kallades derför äfven i följd
af sin tärningsform den »indiska stenen».
Marco Polo hade dock redan i 13:e århundradet berättat om Ostindiens
indigoplanteringar.

Efter upptäckten af sjövägen till Indien bemäktigade sig Portugal hela
indigohandeln, i medlet af 16:e århundradet slogo holländarna honom under sig,
och först i det 17:e blef färgämnet mera allmänt kändt i Europa och började
uttränga vejden. År 1631 anlände till Amsterdam 7 holländska bataviafarare
med en last af 680 000 skålpund indigo till ett värde af mer än 5 tunnor
guld. Omkring 1600 började man i Tyskland sätta något indigo till
vejdekypen för att gifva den blå färgen en högre och lifligare ton. Denna lilla
tillsats ökades allt jemt, tills vejden slutligen helt och hållet utelemnades.

illustration placeholder
Fig. 320. Gren, fröbalja och blomma af

indigoväxten (indigofera anil).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:18:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfinn/5/0504.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free