Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldvapnen - Råämnet till kanonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Granatkarteschen är en med blykulor fyld och med
sprängladdning och brandrör försedd hålkula, som genom
rörets tempering kan sprängas på hvilken punkt af sin
bana, som önskas. Sprängpartiklarna (granatstyckena
och blykulorna) slungas från sprängningspunkten med
en allt mera växande spridning mot fienden och ha
då samma verkan som en hel infanterisalva, så framt
nämligen brandröret är riktigt konstruerad! och
temperadt,
Kanonens laddning tändes med så kallade
friktionständrör. Man förstår dermed rör af
messingsbleck, som äro ungefär 2 tum långa och
så tjocka, att de endast med obetydligt spelrum
passa in i fänghålet. De fyllas med öfver dorn
fast slaget krut, som tändes af en genom häftig
friktion ur kol-syradt kali och antimon utvecklad
eldstråle och säkert och hastigt leder oiden till
laddningen. Friktionsapparaten består helt enkelt af
en med den ofvan nämda tändsatsen öfverdragen ståltråd
eller bleckremsa, som i ena ändan har en ögla. Sedan
tändsatsen-, som pålägges i fuktigt tillstånd, hunnit
fullkomligt torka, inklämmes apparaten i röret på det
sätt, att tändsatsen befinner sig inuti det och endast
öglan höjer sig derutur. Kanonieren, som skall affyra
kanonen, är försedd med ett flera fot långt snöre,-
antändningsremmen, i hvars ena ända finnes en liten
hake. Denna hakar han nu fast i antänd-ningsrörets
ögla, sticker derpå in röret i fänghålet och rycker,
då fyr kommenderas, bleckremsan kraftigt ur röret,
då den dervid alstrade eldstrålen genast tänder
laddningen.
Råämnet till kanonorna var först, såsom vi redan
nämt, bronsen. Flera försök, som man gjort med
det billigare gjutjernet, hade misslyckats, i
synnerhet när man velat använda det till gjutning
af fältkanoner. Olyckshändelser inträffade ofta,
och den omständigheten, att gjutjernet, såsom
mindre tunnflytande än bronsen, ej rätt väl lånade
sig åt tidens smak att utsira kanonerna, torde väl
gjort sitt till, att man ej använde det till detta
ändamål. Endast Sverige, som har ett ypperligt jern
till sitt förfogande, egde redan tidigt jernkanoner
och använde dem med fördel äfven i fältartilleriet. De
brister, man anmärkte hos Jernet, voro i synnerhet
dess ringa grad af fasthet och elasticitet. Men då
franska revolutionen och uppbådet i massa för att
rädda Frankrike tvungo detta land till oerhörda
ansträngningar för arméernas utrustning, måste
kanoner anskaffas och för godt pris. Det fans då
ingen annan utväg än att gjuta jernkanoner. Efter
de napoleonska krigen började vetenskapen, som under
tiden gjort betydande framsteg, anställa en närmare
undersökning af kanonmaterialen, och resultatet blef,
att man nu mera på kontinenten äfvensom i England
göt allt belägringsartilleri, och i allmänhet
alla pjeser af grof kaliber, företrädesvis af jern
samt vid kanonens konstruktion så till vida tog i
beräkning denna metalls ringa elasticitet, att man
utelem-nade alla yttre sirater, som vid skjutningen
lätt störa metallens vibrationer, och ända till inemot
tapparna gaf pjesen en cylindrisk, men derifrån en
konisk form. Denna form ha nu nästan alla på den
senaste tiden konstruerade kanoner, emedan han ökar
hållfastheten äfven hos de segare materialen. Sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
