Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det svenska artilleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska fältartilleriet eger för närvarande
tre slag af kanoner, hvaraf dock det ena,
2,25 tums-kanonen, blott till ett ringa
antal. Fältartilleriets kanoner utgöras alltså
hufvudsakligen af två kalibrar: 3,24 och 2,58 tums. De
förra ingå deri till två femtedelar af hela antalet.
Ett förslag till införande i svenska armén af så
kallade bataljonskanoner väcktes och omfattades
lifligt af konung Karl XV. Den kanon, han önskade
se införd, utgjordes af en liten stålpjes med
bakladdning och 1,5 tums kaliber, på konungens önskan
konstruerad af förut nämde Engström och kallad Kung
Karls kärrebyssa. Ammunitionen bestod af granater och
granatkartescher, båda förenade med skjutladdningarna
till enhetspatroner. Bland de fördelar, man med denna
kanon ville ernå, voro lätthet och skjut-hastighet
de förnämsta. Dessa stodo så till vida» i strid
med hvarandra, att den senare tydligen berodde på,
att man lyckades så hämma rekylen, att ingen ny
riktning vid hvarje skott blefve nödvändig. Denna
svårighet öfvervans dock aldrig fullständigt. Med
kanonen uppnåddes högst samma skottantal i minuten
som med ett bak-laddningsgevär eller omkring 10
skott. Kärrebyssans förnämsta medtäflare blefvo
kulsprutorna, som egde företrädet att utslunga ett
större antal projektiler i minuten och med större
träffsäkerhet; hennes företräde vid jemförelsen var
åter, att hon genom användande af sprängprojektiler
med-gaf möjligheten af inskjutning.
Emellertid kunde detta vapen i en tidpunkt, då allt
större fordringar ställas på artilleriets verkan och
träffsäkerhet, svårligen vinna några större sympatier,
hvarför det ock nu mera fallit i glömska.
För fästningskanoner har man i Sverige beslutit
sig
svenska fältkanonens för användande af
bakladdningen, och bland de system, som gråna.
härvid kunde komma i fråga, valt franska flottans
(Tre uil l e
de Beaulieu) af den orsak, att detta system bättre än
de öfriga lämpar sig för användning af det billiga,
men svagare gjutjernet som råämne till kanoner. Detta
system är förut (sid. 55) i korthet beskrifvit. Tills
vidare äro af sådana kanoner blott tvenne kalibrar,
9,24 och 8,08 tums, antagna för fästningsbestyckning.
En uppfinning inom vapenteknikens område, som
sannolikt kommer att bli af mycket stor betydelse,
i synnerhet för mindre stater, hvilkas uppträdande
i krig hufvudsakligen inskränker sig till försvar
af eget land, är på senaste tid utgången från en
svensk civilingeniör, Helge Palmcrantz. Det är en
kulspruta, som i afseende å enkelhet, pålitlighet
och skjuthastighet vida öfverträffar alla andra af
detta slag.
Vapnet, som är afbildadt här nedan i fig. 76,
utgöres af tio i samma vågplan liggande gevärspipor a,
hvilka sammanhållas af en jern ram b. Bakom pipornas
kamrar befinna sig de delar, som tillsammans bilda
pjesens lådd- och affy-ringsmekanism. Närmast bakom
pipkamrarna ligger en metallplatta, benämd
Fig. 75. Den större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
