Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarens rustning - Vapensmidet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 ELD VAPNEN., DE BLANKA VAPNEN
OCH STÅLVERKTYGEN.
11 och 12 äro s. k. main-gauches, som fördes
med venstra handen för att parera motståndarens
svärd. Samma ändamål hade de spanska dolkarna n:r
6 och 6. Den egendomligt formade dolkklingan n:r ö
var beräknad att uppfånga och fasthålla fiendens
svärd. N:r 9 är en tysk fjäderdolk, hvars klinga
vid tryckning med fingret delar sig i tre utspärrade
knifblad.
Ett engelskt arbete från Jakob I:s tid afhandlar
dolkens allmänna bruk och användningssätt. Han gjorde
nämligen tjenst som prydnad, som handge-mängsvapen och
vid fältvakter på öppen mark som påle, hvarvid hästen
hölls bunden. Med honom gaf man ock sin besegrade
fiende nådestöten, hvarför detta vapen äfven blifvit
kalladt miséricorde.
Vapensmidet stod fordom mycket högt. Under korstågen
blef det ännu mera utbildadt genom den bekantskap,
män då gjorde med de österländska vapnen. För öfrigt
vet redan sagan förtälja om mången konstförfaren
vapensmed, om vissa berömda svärds underbara förmåga
och om det märkbara förloppet vid deras tillverkning.
Åtskilliga svärd hade ock sina särskilda
namn. Oliviers svärd bar namnet Alteclere,
Hölands Durindana, Siegfrieds Balmung, Vilhelms af
Oranien Schoyus, Gankluns Malagir eller Murgalle,
Engelirs Glarmiel, Arnolds Mal, Angantyrs Tirfing
o. s. v. Bland dem hade ock flera sin särskilda
historia. Den nordiska sagan talar om berömda smeder
och deras tillverkningar. De höllo vad med hvarandra
på lif och död, hvilken skulle kunna tillverka det
bästa svärdet eller den bästa rustningen. Wieland
gör en gång ett svärd, som är konung Nidung till
nöjes, men ej tillfredsställer mästaren sjelf. Denne
sön-derfilar svärdet till stoft, som utröres med
mjölk och knådas med mjöl till en deg, hvarmed han
göder fåglar. Fågelträcken uppsamlas sedan och föres
i smältässjan; af det utsmälta Jernet smider Wieland
ett svärd, som är mindre än det förra, och med detta
anställes nu följande prof. Han går med konungen
ned till floden, hvari han kastar en två fot tjock
ulltofva; denna låter han drifva med strömmen mot
svärdet, som skär igenom hela tofvan. Men ännu
är Wieland ej nöjd. Han sönderfilar äfven detta
svärd, göder å nyo sina fåglar, smälter träcken och
tillverkar ett med guld in-lagdt och med prydligt
fäste försedt svärd, hvarmed han skär igenom en tre
fot tjock ulltofva. Nu infinner sig Amilas i en af
honom sjelf förfärdigad rustning och önskar, att
Wieland skall pröfva henne. Denne lägger sitt svärd
på hjelmen och gör så ett snitt genom både hufvud,
bröst och mage. Nu frågar han, om Amilas märker, att
svärdet skär, och denne svarar: »mig tyckes liksom
kallt vatten fore genom kroppen på mig». Wieland
tillsäger nu Amilas att ruska på sig, och när denne
det gör, faller han sönder i två delar. Så berättar
Biisching i sitt »Ritterwesen».
Sådana svärd gör man ej nu mera, men allt sedan
forntiden är österlandet berömdt för sina utmärkta
huggvapen, hvartill materialet skall utgöras af det ej
mindre berömda, allt sedan uråldriga tider tillverkade
indiska gjutstålet (wootz). Mest beundransvärd är
österländingens skicklighet att bearbeta Jernet
i kallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
