Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smidningen af bordknifvar - Saxar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 ELDVAPNEN, DE BLANKA
VAPNEN OCH STÅLVERKTYGEN.
göres af platta stålstänger, till tjockleken lika med
rakknifvens rygg, och Smidningen, som syselsätter två
arbetare, sker öfver ett lindrigt bugtande städ. För
att ej stålet må försämras, får smidningstemperaturen
ej öfverstiga svag rödglödgning, hvarför ock 10
till 12 förnyade| upphettningar erfordras. Efter
den sista upphettningen fortsattes hamringen, tills
stålet blifvit kallt. Det erhåller derigenom den för
eggens godhet behöriga tätheten.
I och för härdningen lägger man klingorna öfver eld
med eggen vänd uppåt och upphettar dem endast till
körsbärsfärgad brunglödgning, hvarefter de med ryggen
förut neddoppas i sned riktning i härdningsvätskan,
som om-röres, tills de blifvit fullt kalla. Klingornas
bakre del, trycket eller klacken, undergår ej
härdning. Anlöpningen åstadkommes derigenom, att
klingorna, med baken vänd nedåt, hållas öfver en klar
eld eller en spritlåga. Man begagnar äfven metallbad,
d. v. s. en smält legering af tenn och bly. För
rakknifvar äro de i gult stötande anlöpningsfärgerna
mest lämpliga; hvilkendera bland dessa färger man för
hvarje särskildt fall bör välja, beror af stålets
art, som man måste väl känna. Knifvarnas Slipning
och polering skola vi längre fram beskrifva.
Mycket goda rakknifsblad förfärdigas
ock efter en annan, i England först använd
tillverkningsmetod. Tunna stålplattor pressas till
den form, bladet bör ega, och vid detta fastnitas i
stället för bak två stadiga, smala stållister. Sådana
jemntjocka blad äro mycket lättare att härda.
Saxar. Saxtillverkningen är ett bland de svåraste
stålsmidena, emedan man har att förfärdiga en vara
i två skilda delar, som sedan skola passa noga
tillsammans. Hvarje sax, stor eller liten, smides
endast af en arbetare. De större göras vanligen af
jern med stålade eggar. Smidningen försiggår på ett
medelstort städ med aflångt fyrkantig slät ban och
ett i samma stock fäst sparrstäd, hvars ena arm är
rundadt konisk, medan den andra har formen af ett
cylindersegment med sin afrundade del vänd uppåt. För
att saxens särskilda delar skola kunna hastigt och
noggrant formas, äro på städet sänkstam-par insatta. I
ett sänke smides först saxskängelns blad (den med
egg försedda delen), sedan i ett annat mellandelen
(skölden och skaftet) och sist ringen. A stora saxar
tillformas ringen sålunda, att det af jern bestående
saxämnets ena ända sträckes till en rak ten, som sedan
böjes omkring sparrstädets köniskt runda arm och, när
detta skett, hopvälles för ändan, hvarigenom ringen
blir sluten. A smärre saxämnen deremot utsmides den
ena ändan till en rund skifva, hvari man stampar ett
hål, och den sålunda tilldanade ringen smides sedan
färdig på sparrstädet. Sirater erhållas genom prägling
mellan dubbelstansar.
Ännu återstår saxskänglarnas finare till formning med
filen. Sedan de blifvit hvar för sig filade, borras
genom skölden nit- eller skrufhålen, hvilka senare då
äfven gängas, hvarefter de begge skänglarna försöksvis
hopsättas och undergå en gemensam öfverfilning. Genom
försigtig böjning i skrufstäd ger man nu de långa
saxbladen den för hvarje sax egendomliga, obetydligt
krökta form, hvarmed man till förekommande af onödig
friktion och slitning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
