Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drifvet arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 FÖRARBETNINGEN AF BLECK OCH
TILLVERKNINGEN AF STÅLPENNOR.
drifvet arbete. Beslägtad dermed är drifningen af
prydnader på plåtar och kärl af bleck, t. ex. på
puddingsformar. Man uppritar först på blecket de
af strålar, stjernor, rosetter, löfverk och andra
ornament bestående figurerna och bearbetar allt
detta med passande, med smal ban försedda hammare på
bertel- och omslagsjernet sålunda, att teckningarna
så småningom höja sig öfver ytan.
Lättare än på fri hand utsirar man blecksaker
genom stansar eller
- punsar, d. ä. små i sin nedre ända med
figurer försedda stålstampar, hvilka, medan blecket
hvilar på en blyskifva, inslås med hammaren,
så att prydnaderna i upphöjning bilda sig på
andra sidan. Vid fabriksmässig tillverkning
användas äfven verkliga slagpressar med öfver-
och understämpel, hvarigenom äfven större pressningar
blifva möjliga. vAr upphöjningen mycket djup,
förnyas pressningen flera gånger med användning af
allt djupare inträngande stampar.
Ett slags drifvet arbete, som användes på
ihåliga arbetsstycken, är ut-svängningen eller
svepningen. Skall t. ex. en cylindrisk bägare vidgas
uppåt och böjas utåt, lägger man blecket mot en rund
städkant och bearbetar det inifrån med en hammare så
länge, tills metallen tillräckligt utvidgats för att
antaga den åstundade formen. Foten på en ljusstake är
t. ex. först en rund bleckskifva, i hvars midt ett
rundt hål är utslaget. Kanten af detta hål drifves
fl u på det omtalade sättet ut med svephammaren, så
att han höjer sig .öfver bleckets yta. Derpå sätter
man blecket på ett sparrhorn (svepstock) och drifver
genom hamring upp metallen på yttre sidan, tills man
erhållit den åstundade formen.
Kärl, som ej skola lödas, t. ex. tekannor, vaser,
drifvas med hammaren -af ett enda bleckstycke,
och det material, som bäst lämpar sig härför,
är kopparn. Denna drifning utgör kopparslagarens
egentliga arbete, men förekommer äfven hos
bleckslagaren, ehuru här med fördel till stor del
utbytt mot uppdragning på Svarfstolen.
För att afhjelpa den af hamringen förorsakade
allt för stora sprödheten och förekomma rispor
måste arbetsstyckena glödgas. Härifrån bildar dock
hvitblecket ett undantag, eniedan det skulle förlora
förtenningen; äfven Jernet <eger härför en allt
för ringa smidighet. Blott föga hvälfda stycken,
t. ex. de, som förekomma på durkslag, lock o. s, v.,
kunna tillverkas af jernbleck. Deremot har i senare
tid zinkblecket ofta blifvit användt som drifmaterial,
förnämligast för tillverkning af utsirade föremål.
Alla drifna eller svepta föremål blifva, sedan de
erhållit sin form, schlik-
. tade, d. v. s. glatthamrade med en polerad
hammare, hvarigenom spåren af drifhammaren försvinna
och en slät yta åstadkommes. Vid den sista
och iinaste schliktningen (efterschliktning)
belägges antingen underlaget (poler-stocken
o. s. v.) eller också hammarens ban med pergament.
Drifningen på fri hand användes i synnerhet vid
tillverkning af stycken i ett ringa antal exemplar,
medan vid tillverkning af bestämda former i stor mängd
gjutning eller stansning i slagpressar föredrages
som billigare. Som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
