Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prydnad, utsiring, ornament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTS1RINGEN.
247
marken. Och då bekantskapen med guldet är äldre
än bekantskapen med kopparn, torde med allt
skäl guldsmederna kunna anse sig som de äldsta
metallarbetarna. Men under tidernas lopp har denna
företrädesrätt förlorat mycket af sitt värde;
då man lärde sig göra svärd och yxor af metaller,
gafs främsta platsen först åt bronsen, sedermera
åt Jernet, och guldet fick nu glida långt ned på de
kulturbefordrande ämnenas skala. Vi vilja ogerna sakna
det, men vi skulle kunna umbära det. Medan Jernet
skaffar oss uppehälle och trygghet, väcker guldet hos
oss välbehag; det förra gör oss lifvet, sådant det en
gång blifvit, möjligt, det senare förskönar det. Och
derför är det äfven, som vi först nu, sedan hennes
allvarligare systrar tågat förbi oss, vända oss till
guldsmedskonsten, den smyckande, glada konsten.
Hvilket bildande inflytande sträfvandet att pryda sig
och sin omgifning haft på menniskorna, ha vi redan
på ett annat ställe i detta arbete, i inledningen
till första bandet, antydt; ett stort konstområde har
deruti funnit näring för sina rötter. Utan att veta
hvarför, arbetade menniskan redan i sina tidigaste
utvecklingsskeden på utbildningen af en skönhetside,
för hvilken hon naturligtvis ej kunde ha någon annan
grund och lag än den henne omgifvande naturen med dess
tusenfaidigt skiftande former. Ingen uppenbarelse,
ingen af dessa abstrakta skönhetsprinciper,
som estetikerna oupphörligt uppgjort åt sig, har
härvid ledt menniskan. Med sina sinnen blott har hon
uppfattat de yttre intrycken’, derefter så småningom
funnit det gemensamma i företeelserna, hvilket, emedan
det var naturligt, syntes henne ändamålsenligt, fritt
och alltid fattligt, och slutligen med dess tillhjelp
abstraherat sig till det sköna, skönhetsbegreppet,
hvilket i föreningen af form och rörelse, hos
förnuftiga varelser framkallad af själslifvets
vexlingar, finner sitt fullkomligaste uttryck.
Naturligt är, att skönhetsbegreppen måste
utveckla sig olika hos olika folk, allt efter
som naturen i djurrikets och växtverldens
alster, bergmassornas linier, flodernas art,
himmelens utseende o. s. v. erbjuder dem olika
och egendomliga föremål till jemförelse!’. Hvad
naturen i det första bildningsskedet allena gör,
det åstadkomma vid framskriden odling umgänget med
andra, det olika behofvet och slöjdverksamheten,
som skall tillfredsställa detta behof och vid
frambringandet af sina alster bestämmes .af otaliga
tidsomständigheter. Skönhetsbegreppet är sålunda
underkastadt förändringar, hvilka naturligtvis äfven
gifva sig till känna i konstens alster och i de på
olika orter och tider uppträdande stilarna finna
sitt allmänna uttryck. Stilen är alltså egentligen
ingenting uppfunnet, han gör sig mer eller mindre
sjelf, och det är ej någonting tillfälligt, att
arkitekturen, den konst, som bygger och ordnar den
menskliga bostaden, skarpast och bestämdast utbildat
honom.
Stilens hufvudforemål är ornamentet, och i orden
utsmyckning, utsiring, ornament ligger en nära
begreppsförvandtskap, som lär oss uppfatta helt
olika konstarter från en och samma synpunkt. Alla
konstgrenar betjena sig af utsiringar som
upplifvande förmedlingslänkar, men i arkitekturen och
juvelerarkonsten, liksom i de konstgrenar, hvilka i
första hand ha till uppgift att tillfredsställa vårt
ögas skönhetsbehof, uppnår ornamentet sin högsta
betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
