Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Emaljering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
GULDSMEDS- OCH JUVELERARKONSTEN.
kan sluta med den lättsmältaste. Det är naturligt, att
detta förfaringssätt, i synnerhet vid framställande
af färgernas öfvergångstoner, skall erbjuda stora
svårigheter. Icke desto mindre förstå konstnärerna
ofta att genom fulländningen af sina arbeten för
den okunnige åskådaren till den grad dölja det
oändligt mödosamma i sin konst, att denne ej tror
andra hinder här vara öfvervunna än dem, äfven olj-
eller porslinsmåleriet erbjuda.
Emaljeringskonsten är mycket gammal. Till och med
folk, hvilka i likhet med kineserna ej hunnit
synnerligt långt i glasindustrin, med hvilken
denna konst dock är nära beslägtad, åstadkomma
i måleri med insmälta glas-flusser utmärkta
saker. De gamla egypterna förstodo sig liksom
etruskerna på emaljering, och från bysantinernas
tid ha vi beundransvärda arbeten i behåll. Men sin
högsta utbildning erhöll dock konsten först i 15:e
århundradet,
då i Frankrike och Italien utmärkta konstnärer,
bland dem Antonio del Polla-juolo från Firenze,
arbetade i denna konstgren.
I 16:e århundradet uppnådde emalj-måleriet sin
blomstring i Limoges. Pierre Penicaud, Pierre Rexmon,
Jean Courtois, Leonard Lim o si n och andra hafva i en
mängd vaser och andra föremål skapat konstverk, som nu
af kännare betalas med oerhörda summor. Af synnerlig
fulländning äro de från denna tid härstammande
s. k. gr i s ail l e arbetena, målningar med grått på
grått. När sedermera i ma-jolikan ett ämne erhölls,
som med en lättare behandling gaf konstnären större
frihet och ett medel att hastigare utföra sina idéer,
blef emaljeringens område allt mera inskränkt. Hon
bibehöll sig dock fortfarande vid utsirandet af
synnerligt dyrbara arbeten inom guldsmedskonsten
af det slag, som vi redan vid omnämnandet af
17:e århundradets »kleinkunst» (Dingringer, Mengs
m. fl.) lärt närmare känna.
Emaljen användes ej blott till utsmyckning, utan
äfven, såsom redan är nämdt, till frambringande af
sjelfständiga egendomliga konstverk, i hvilka fall
han vanligen insmältes på kopparplåtar. Man kan inom
honom särskilja tre hufvudslag, hvilka alla till
material använda en glasmassa, som vanligen genom
tillsats af tenn- och blyoxid gjorts lättsmält och
ogenomskinlig. Sedan denna massa smält väl saminan,
hälles hon i kallt vatten och sönderstötes derefter
till ett mycket fint pulver, hvilket omröres med
olja och derefter uppdrages på de antingen upphöjdt
utarbetade eller ruggade metallytorna.
Fig. 311. Bysantinskt reliquia-ium i emaille
cloisonné.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
