Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drag ur dess historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIK.
503
«n codex, och namnet bibehöll sig äfven, sedan
pergamentblad kommit i trätaflorn as ställe.
Under den första kristna tiden samt under större
delen af medeltiden låg hela skriftväsendet i
munkarnas händer, hvilka afskrefvo böckerna och
tillika ombesörjde deras inbindning. Merendels
försåg man de sammanhäftade bladen med ett omslag af
pergament, och först på en något senare tid började
man använda permar af tunna träskifvor, hvarigenom
böckernas form åter bragtes ett steg närmare den,
de nu hafva. Men munkarna sökte gifva sina arbeten
ej blott styrka och varaktighet, utan äfven ett
prydligt utseende, och för -att de rikt utsirade
guld- och färgsnitten samt de miniatyrmålningar,
hvarmed text och titelblad voro utstyrda, äfven
skulle motsvaras af bokens yttre, anbrag-tes här
konstrika ornament i träsnideri, metallarbete, ja,
till och med af ädelstenar. Naturligtvis var detta
blott fallet med praktverk för de förnämaste och
rikaste. Några sådana rikt utrustade verk från
medeltidens tidigare århundraden (800-1300) ha
bibehållit sig ända till våra dagar. I synnerhet
finnas i England flera sådana skatter med band
af massivt eller emaljeradt guld. Der var munken
Herman, som inkom på den normandiska eröfringens tid,
en af de berömdaste bokbindarna; han blef ej långt
derefter biskop. Äfven flera irländska munkar nämnas
som förträffliga mästare. Guldsmedens, ciselö-rens,
bild- och stämpelskärarens, äfvensom gördelmakarens
konst, hvilken, som vi sett, under medeltiden befann
sig i en rik blomstring, omfattade sålunda äfven det
dekorativa bokbinderiet, h var åt med tiden äfven
lekmän egnade sig, ty redan fore boktryckarkonstens
uppfinning talas t. ex. från Nürnberg om bokbindare
och ett bokbindarskrå, hvilka sålunda endast bundo
handskrifna verk, alltså mycket dyrbara arbeten.
Man må dock ej tro, att yrkets teknik egentligen
befordrades genom de medeltida praktbanden; dels
voro nämligen dessa jemförelsevis få, dels måste
bokbindaren, som vi nyss nämde, vid deras utförande
sätta sig i förbindelse med metallarbetarna eller
skulptörerna, Mot slutet af 1300-talet omtalas dock
äfven praktband i siden och damast, smyckade med
perlor och ädelstenar. Större utbildning erhöll
bokbinderiet genom de enklare inbind-ningarna,
först simpla eller med ristningar sirade träpermar,
hvilka sedan öfverdrogos med läder af hjort eller
slutligen af kalf. Kalfskinnets användning, som med
all sannolikhet kan sättas till början af 1400-talet,
blef nämligen epokgörande derigenom, att pressningen
följde henne i spåren och dymedelst uppslaget gafs
till det nyare bokbinderiet. Man känner band med
blindtryckt kalfskinn ända från midten af samma
århundrade. Införandet af ädlare skinnsorter,
företrädesvis marocko, tillskrifves bokbindarna
hos konung Matthias Corvinus af Ungarn (död 1490),
som underhöll en liten armé af konstnärer, mest från
Italien, hvilka ständigt voro syselsatta för hans
boksamling. Denna, ett af sin tids under, skall hafva
uppgått till 50 000 band, men förstördes ty värr 1526
af turkarna, då Buda intogs. Blott några hundra band
finnas ännu i kejserliga biblioteket i Wien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
