Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häftningen - Ryggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYGGEN.
517
skild maskin, som verkar genom en sats små,, på en
spindel sittande kretssågar och i större verkstäder
funnit ett mycket gynsamt mottagande, då en skicklig
arbetare med honom kan åstadkomma sex gånger så
mycket som genom motsvarande arbete för hand. Det
fins sålunda tre olika slag af inbind-ning: häftning
på upphöjda, insågade och släta bind. Det första,
äldre förekommer nu mera vanligen endast på stora
böcker, som skola ha mycket starka band, det andra
är det vanligaste, medan det tredje eller häftning
på remmar eller band hufvudsakligen användes vid
bindningen af kontorsböcker, emedan de i denna form
låta lättast slå upp sig.
Bindens antal rättar sig efter bokens storlek och
utgör allt efter omständigheterna tre, fyra till
sex. Dessutom uppkomma två s. k. fästbind, det
ena längst upp och det andra längst ned på ryggen,
derigenom, att man på ett visst, betecknadt ställe
med häfttråden öfvergår från det ena arket till det
näst följande. Medelst tråden fästes hvarje ark vid
bindet, men medan detta på böcker med insågade bind
sker sålunda, att tråden inuti boken ligger någorlunda
i rät linie, måste vid häftning på upphöjda bind,
för att tråden ej skall slita upp papperet, nålen
föras så, att tråden går rundt omkring hela bindet och
först derefter vidare till det följande. En skicklig
häfterska kan dagligen medhinna 2 000-3 000 ark.
Som vi redan nämt, kan vid häftning arbetet gå
i ett från den ena boken till den andra. Lättast
låter detta verkställa sig vid det insågade arbetet,
ty här kunna snörena ännu efter häftningen dragas
af och an. Man kan följaktligen fördela snöret så,
att, när binden afklippas mellan hvarje bok, hvarje
bindsnöre räcker ett litet stycke utom kanterna på
båda sidorna. Dessa utstående ändar uppraspas nu,
och det är de, som sedermera hoplimmas med Permarna
och utgöra den egentliga förbindningen emellan bok och
band. Härtill tjena dessutom äfven de s. k. försatsen
eller de vanligen af skrifpap-per bestående blad,
som vid häftningen insättas framför titelbladet och
i slutet af bandet.
Ryggen kommer nu närmast under behandling. Man
bestryker honom med hett, ej allt för tjockt lim och
ingnider det väl med en varm hammare. Limmet bildar
ett ytterligare gemensamt bindmedel mellan samtliga
arken, men får hvarken ligga som ett skikt ofvanpå
ryggen eller intränga för djupt. På limningen följer
vanligen omedelbart ryggens rundning/ Bokbindaren
lägger, innan limmet hunnit fullkomligt torka,
boken framför sig och ger med skickliga, åt sig
riktade hammarslag ryggkanten, först på den ena
och sedan på den andra sidan, en lätt rundning,
hvilken naturligtvis på framsidan eller det främre
snittet framkallar en motsvarande urhålkning. Som
redan är nämdt, användes nu mera till detta arbete
ett slags pressmaskin, som med ett enda tryck på
det fullkomligaste sätt ger bokryggen den önskade
rundningen. Efter rundningen gör man det främre
snittet lika plant som de båda andra, ty när boken
kommer ur beskärpressen, återtar ryggen af sig
sjelf sin förra afrund-ning, hvilken äfven medför
framsnittets insvängning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
