Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutbetraktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ALLMÄNNA VÄLSTÅNDET OCH LAGSTIFTNINGEN.
567
ligt, och grundade dermed det första
nationalekonomiska systemet, det så kallade
merkantilsystemet.
Hade detta system än mycket, som gjorde det
egnadt till medel för en ekonomisk pånyttfödelse,
hade det dock sina olägenheter så till vida,
som det ej skyddade landtmannen lika mycket som
näringsidkaren och köpmannen. Deraf uppstodo
mångahanda missförhållanden, som, om de också ej
genast af sig sjelfva försvunno, dcrck säkerligen
skulle blifvit undanröjda, om Colberts anda förblifvit
rådande inom förvaltningen. Men för de följande
herskarna var statens välfärd ej målet för deras
sträfvande, utan endast derför Önskvärd, emedan
hon gjorde det lättare att anskaffa medel till ett
gränslöst slöseri. Col-bert var derför också knapt
död, förr än plundrings- och utsugningssystemet åter
började. Protestantförföljelserna hade på industrin
det sorgligaste inflytande, ty de beröfvade henne de
bästa arbetarna, och då hon, innan hon ännu hunnit
draga andan, å nyo nedtyngdes under skattebördor,
var det naturligt, att hon, och med henne handeln
och krediten, åter skulle aftyna.
Hvilken slutsats drogo nu de statskloka
härutaf? Industrin, arbetet, sade de, äro ej i stånd
att bära skatterna, det är obehöfliga att staten
skyddar dem, ty de Öka ej hans rikedom. Deremot bör
jordbruket, som hela det materiela lifvets grundval,
understödjas, det allena frambringar nya rikedomar
och skall kunna det så mycket mera, ju mer det i
sina företag befrämjas och gynnas. Derigenom skall
det äfven sättas i stånd att tillfredsställa ökade
beskattningsanspråk, och genom dess trefnad skola
äfven handel och näringar kunna hjelpa sig sjelfva. Så
talade fysiokraterna, och så handlade de äfven. Men
den stora villfarelse, hvari de befunno sig, då de
frånkände arbetet ett värde, visade sig snart klart
och tydligt, ty det allmänna välståndet ville ej
skjuta upp med den fart, som skulle kunnat rädda
Frankrike ur dess hotande läge.
Medges måste dock, att skulden till detta misslyckande
ej ensamt låg hos de nämda principerna; en annan, vida
djupare liggande orsak fans äfven, för hvilken ej ens
Colbert förmått göra sig tillräckligt reda. »Arbete»
och »penningar», dessa båda saker hade oftast,
och den senare hittills alltid, blifvit fullkomligt
oriktigt uppfattade. Sjelfva Colbert hade ännu så
oklara föreställningar i detta ämne, att han ansåg
hopandet af så stora massor myntad metall som möjligt
för det främsta målet för en god statshushållnings
sträfvanden, och om han sökte vinna det genom att
gynna handel och näringar, följer deraf ingalunda,
att han sökte höja skatteförmågan genom höjande af
arbetets afkastning samt af arbetsförmågan genom
förbättring af lefnadsvilkoren och bildningens
allmänna spridning. Hans system har dock emellertid
åtminstone den förtjensten, att det ej rent af står
i strid med dessa riktningar.
Adam Smith, den berömde skotske nationalekonomen,
var den förste, som ådagalade, att penningen i och
för sig blott är ett medel till tillfredsställande af
behofven, men aldrig sjelf kan eller får göras till
ändamål. Ty i sjelfva verket byter endast arbetaren -
jordbrukaren så väl som slöjdidka-ren och köpmannen
- till sig sina förnödenheter mot alstren af sitt
arbete. Penningen är endast en förmedlare, som
uttrycker bytesvärdet. Vi kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
