Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutbetraktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
SLUTBETRAKTELSE.
ska hand, med de långt större bidrag till ökande
af vår rikedom, vårt eget arbete lemnar, kunna vi
väl ha skäl att känna oss stolta. En guldklimp, som
uppvaskas ur Californias ler- eller sandjord, har ett
nästan lika högt värde som en hög guldmynt af samma
vigt på vexlarens bord, d. v. s. ett antaget värde,
som, emedan arbetet deri har så godt som ingen del,
under vissa omständigheter kunde sjunka ned till
fullkomlig värdelöshet. Endast konsten förmår
mångdubbla guldets värde. När vi alltså höra,
att under åren 1856-1866 på hela jorden vunnits
nära 6 millioner skålpund guld, skola vi i talet
5670 millioner kronor temligen noga ha uttryckt,
huru mycket det i all sin förarbetning nu är vardt,
ty endast den minsta delen af guldet undergår en
sådan ytterligare bearbetning, som gör det nyttigare
för oss, än när det, för sin sällsynta förekomst,
i form af penningar användes som bytesmedel. Värdet
af det under samma tid erhållna Silfret kunna vi
redan sätta högre än den råa metallens medelpris,
ty utom sin egenskap af konstmaterial har det
äfven många tekniska användningar, för -hvilka det
genom ett mer eller mindre svårt och kostsamt arbete
förberedes. Öfver hufvud vinna dock de ädla metallerna
genom det formförändrande menskliga arbetet blott en
obetydlig procentisk värdeförhöjning.
Helt annat är deremot förhållandet med stenkolet. Det
vinner visserligen ingenting genom det menskliga
arbetet, men det är sjelft arbete och som sådant
den värdefullaste skatt, jorden har att bjuda. Det
allena skulle kunna bli en absolut värdemätare,
hvilket guld och silfver aldrig kunna. Med stenkolet
jemförliga äro de näringsämnen, djur- och växtriket
gifva oss; de äro lif, kraft och värme, deras värde
bestämmes af halten af näringsämne och måste derför
äfven under alla förhållanden för samma kropp bli
det samma som priset på stenkol. Äro, absolut taget,
näringsråämnena å den ena och stenkolen å den andra
sidan i sitt prisförhållande ej underkastade några
förändringar, kunna deremot, med undantag af de ädla
metallerna, som ej äro några egentliga föremål för
arbetet, alla öfriga ämnen, som menniskan förbrukar,
genom arbetet få ett väsentligt förhöj dt värde, och
så mycket mera, ju talrikare de användningssätt äro,
hvartill de låna sig, samt ju högre de fordringar,
det finare utvecklade behofvet i den ena eller andra
riktningen ställer på dem.
Närmast de ädla metallerna kommer i detta hänseende
tennet. Det undergår genom bearbetning blott ringa
prisförhöjning, lika så qvicksilfret, hvars formlöshet
i metalliskt tillstånd "gör det svåråtkomligt för
arbetet. På det högsta steget deremot står Jernet. Det
är det fruktbaraste arbetsfältet, och der det jemte
stenkolet bäddat ned sig i jorden, der skall förr
eller senare nationalrikedomens källa ymnigt flöda.
Antaga vi, a.tt en viss mängd råämne har värdet
l, ökas detta hos bly genom bearbetning till plåt
till 1,32, men genom gjutning till stilar ända till
30-dubbelt. Koppar får, förarbetad till husgeråd,
ett 4- till 5-dubbelt, men i form af fin silduk ända
till 53-dubbladt värde. Fina konstsaker af gjutjern
höja sitt råämnes värde ända till 150 gånger; refflade
bösspipor kosta 240, knifblad 650 gånger så mycket
som- det oförarbetade smidjernet, och i pole-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
