Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutbetraktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596
SLUTBETRAKTELSE.
mångfaldigande konsterna, som genast göra hvarje
framsteg, hvarje tanke, hvarje förfaringssätt
tillgängliga för allmänheten. I saknad af skydd
är det andliga arbetet ingen vara eller är det
åtminstone blott för en enda gång; for att allmänt
göra det till en sådan, som inbringar en skälig
ersättning, måste dess afyttring uteslutande läggas
i arbetarens egna händer; deraf patent, förlagsrätt
o. s. v. Det mekaniska arbetet kan i och för sig ha
ett absolut värde; som för det lägsta kroppsarbetet
kan bestämmas efter jemförelsen med ångmaskinens
arbete, stenkolets krafteqvivalent. Äfven vid högre
arbeten, der skicklighet, eftertanke, fantasi fordras,
förblir det åtminstone alltid en vara, hvars egande
endast med arbetarens bifall kan öfvergå till en
annan och hvars relativa värde efter ort och tid ej är
underkastadt någon osäkerhet. Och då det for hvar gång
i en viss mängd blott utföres för en endas räkning,
är den derför erhållna godtgörelsen en sak för fri
öfverenskommelse. Ingen behöfver statens särskilda
skydd för att ej komma i det läge, att han måste utan
ersättning förrätta ett sådant arbete, liksom å andra
sidan ingen heller skall finna tillfälle att utan
arbetarens vilja tillegna sig hans arbete. I fråga
om det rent andliga arbetet deremot kan ingen sådan
uppskattning ega rum, en hvar kan utan godtgörelse
sätta sig i besittning deraf; arbetaren måste derför
betryggas i sin eganderätt dertill.
Dessa betraktelser Öfver arbetet skulle vi kunna
fortsätta ännu längre, befarade vi ej att för mycket
aflägsna oss från grundtanken för det verk, som vi
härmed afsluta. Vårt egentliga ämne var alstringen
af värdeföremålen, arbetet, som frambringar nyttiga
alster, den egentliga produktionen. De vägar, dessa
färdiga alster taga för att hinna förbrukningsorten,
de krafter, de för detta ändamål sätta i rörelse, de
hjelpmedel, som af samma anledning blifvit utbildade,
tillhöra ett stort område, der den menskliga kraften
är verksam på ett helt annat, men derför ej mindre
betydande sätt än på det fält, der vi hittills
följt henne.
Genom handeln, som åter måste stödja sig på en inhemsk
varualstring, ha vi inträdt i kretsen af folkens stora
samfund. Från jordens aflägsnaste trakter liksom från
vårt närmaste granskap fylla vi vårt behof af allt,
som kan göra oss lifvet lättare och angenämare, och
till utbyte sända vi, merendels med hög kapital- och
arbetsvinst, till alla dessa punkter våra inhemska
natur-och slöjdalster. Och så långt ha de europeiska
folken i detta hänseende kommit, att t. ex. Ostindien,
väfnadsslöjdens ursprungliga hemland, af oss köper
bomullstyg, hvilkas råämne vuxit på dess egen jord,
men som vi dock kunna lemna till billigare pris,
oaktadt vägen fram och tillbaka utgör flera tusen mil.
I samma jätteskala har äfven vår samfärdsel vuxit,
och ångkraftens införande kom äfven här just i
rätta ögonblicket. I nationalekonomiskt hänseende
ha jernvägar och ångbåtsfart haft till följd en
betydlig besparing af den vigtiga faktorn tiden. För
att tillryggalägga ett visst afstånd behöfva vi nu,
snart sagdt, ej flera timmar än förut dagar, och om
den rike förut genom eget ekipage eller kurirskjuts
kunde köpa sig större hastighet, ge dock nu mera
i bantåget första klassens vagnar med sin dubbla
passagerarafgift vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
