Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flodfarten i Tyskland förr och nu - Ånghalningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreningen för lyftande af den tyska flod- och
kanalfarten» (president G. von Bunsen, sekreterare
dr Berghaus), som verkar genom ströskrifter
och förslag. Som ett bevis på, i hvilken grad
förbättringar i detta afseende äro af nöden, anför
kommissionen för elbefartens reglering, att i följd
af floddjupets otillfredsställande skick frakterna
ställa sig så högt, att t. ex. från England till
Hamburg, ett afstånd af 80 svenska mil, centnern
ej drar högre frakt än på Elbe från Magdeburg till
Hamburg, 27 mils afstånd, och det oaktadt man i förra
fallet jemte det längre afståndet måste taga risken
på hafvet i beräkning.
Af Tysklands floder ha i synnerhet Elbe och Donau
på den senare och senaste tiden varit föremål för
omfattande regleringsarbeten. För att ge ett begrepp
om den stora skala, hvari dessa arbeten drifvas, och
tillika om de stora kostnader, som äro förenade med
dylika företag, meddela vi här nedan en öfversigt af
kostnaderna för Elbes reglering.
Under tioårsperioden 1859-68 utbetalade
strandstaterna i rundt tal 20 millioner kronor,
i medeltal 2 millioner om året, deraf 11 millioner
kronor för nybygnader samt 9 millioner kronor
i underhållskostnad, hvari dock kostnaderna for
särskilda dambygnader ej äro inbegripna. Och med
dessa summor anser man sig dock ännu ej ha åstadkommit
något helt och tillfyllestgörande.
Ånghalningen. Den svåra täflan, flod- och
kanalfarten har att bestå med jernvägarna, gjorde
det till en oafvislig nödvändighet att genom
tekniska förbättringar söka gifva henne en större
utveckling. Införandet af ångbogseringen var redan
ett stort steg framåt; hon var dock företrädesvis
till gagn på sjöar samt floder med större djup och
bredd, medan hon på vattendrag med mindre djup,
men stark ström endast med svårighet lät använda
sig på grund af det mycket ofullständiga sätt,
hvarpå maskinkraften tillgodogöres. Man föll
derför på den tanken att låta bogserarna hala
sig och de af dem dragna fartygen fram vid en i
strömdraget nedsänkt och i båda ändarna förankrad
kedja, som löper öfver en eller två i fartygets
längdaxel befintliga rullar, hvilka kringvridas af
maskinen. Kedjan upplyftes härvid framtill af halaren,
le toueur, passerar öfver hans däck och dyker åter
ned bakom hans akterspegel. Maskinen har vanligen
14-30 hästkrafter. Fartyget sjelft är af jern och
plattbottnadt som en ponton, hvilken det äfven för
öfrigt liknar. För- och akterstäf äro sålunda lika
och båda försedda med roder. Till ledning för den
uppdykande kedjan finnes äfven i hvardera ändan en
utstående, i vågrät riktning vridbar arm, hvarigenom
det blir möjligt att med rodret gifva fartyget en från
kedjans läge något afvikande riktning, en inrättning,
som för flera ändamål är till gagn. Vigten af den
på Elbe begagnade halningskedjan, som består af 7
linier tjockt rundjern, utgör 8 skålpund på foten.
I stället för kedja användes äfven efter Eyths och de
Mesnils system en ståltrådslina. Vid upplyftandet
lägger sig denna lina på en midt på fartygets
långsida anbragt s. k. fowlervals (först använd
på den fowlerska ångplogen) af omkring 63/4 fots
diameter, går derifrån lodrätt ned på båda sidorna
och föres derefter medelst två rullar af omkring 6
fots diameter i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
