Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamla kanalbygnader - Förslagets återupptagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
provins af det persiska verldsriket, företog sig
Darios, som ej stod under presternas inflytelse,
att fullborda Ramses’ och Nekos påbörjade verk. Hans
bemödanden kröntes med framgång. En 25 geografiska
mil lång kanal förenade Nil med Röda hafvet, och
de båda hafven stodo sålunda åtminstone i medelbar
förbindelse med hvarandra. Från denna tid kunde
resande och fraktgods utan att behöfva byta om fartyg
komma från grekiska och feniciska till sydpersiska
och indiska hamnar.
Den romerske kejsaren Trajanus iståndsatte
anläggningen, som redan på hans tid råkat i förfall;
sedan följde åter århundraden af vanvård, tills
under den muhamedanska perioden kalifen Omar omkring
640 e. Kr. egnade henne någon uppmärksamhet. Ända
in i 14:e århundradet skall emellertid kanalen
befarits af mindre fartyg. Begrafven i ökensanden
och glömd, afbidade han ända till våra dagar sin
återuppståndelse.
Förslagets återupptagande. Först i början af 19:e
århundradet tänkte man åter på en förbindelse
mellan de begge hafven. Det var från Frankrike
planen härtill utgick, och vicekonungen Mehemed Ali
i Egypten visade sig förslaget ej obenägen. 1846
bildade sig för ändamålet ett bolag af fransmän,
engelsmän och österrikare, hvilket äfven
lät anställa mätningar. I spetsen för dessa
undersökningar stod den berömde Stephenson,
hvilken dock anförde vigtiga betänkligheter mot
anläggningens utförbarhet. Frankrike gjorde allt för
att understödja företaget, som var af oberäknelig
vigt för dess hamnar vid Medelhafvet, men England
satte sig af politiska skäl deremot. Redan från år
1834 började den indiska öfverlandsposten från Bombay
taga vägen öfver Suez, och om denna vigtiga punkt
råkade i fransmännens händer, kunde engelsmännen
deraf tillskyndas stora obehag. Denna åsigt och
obenägenhet för kanalanläggningen voro i England länge
öfvervägande. Besättandet af ön Perim och Adens hamn
vid inloppet till Röda hafvet åsyftade ingenting annat
än att motväga fransmännens inflytande på Sueznäset.
Innan kanalförslaget inträdde i sitt sista skede, hade
ett vigtigt steg blifvit taget för att underlätta
verldshandelns gång öfver näset vid Suez. 1855
fick man nämligen färdig jernvägen från Suez öfver
Kairo till Alexandria. Denna jernväg användes att
befordra varor, den indiska posten och de talrika
resande, som färdas mellan Europa och Indien. I
början gick jernvägen rakt österut genom ökensanden
från Kairo till Suez, men 1869, efter Suezkanalens
öppnande, utbytte man honom mot en mera praktisk,
om ock längre linie genom Nildeltat öfver Ismailia
till Suez. Jernvägen var dock blott en nödfallsutväg
tills vidare; det stora problemet var, att fartyg af
största drägtighet skulle utan omlastning kunna färdas
omedelbart från det ena hafvet till det andra. Länge
spökade den falska föreställningen, att Röda
hafvet hade högre yta än Medelhafvet och att derför
anläggningen af en kanal vore omöjlig. Fransmannen
Linant de Bellefonds, i egyptisk tjenst, företog
derför 1853 afvägningar på näset, hvilka stälde
förslagets utförbarhet utom allt tvifvel. Han satte
sig för detta ändamål i förbindelse med Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
