Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De äldsta transportmedlen - Godsbefordringen med lastdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Sydafrikas godstrafik intar bäraren obetingadt
första rummet. Den i fysiskt afseende så ovanligt
utvecklade negern bär på hufvud eller rygg betydliga
bördor med stor lätthet. I Angola och Benguela,
der portugisernas försök att för transporten införa
mulåsnor, hästar och oxar strandat mot klimatet,
intar den svarte correadoren deras plats. Med en
börda af 95-105 skålpund på ryggen tillryggalägger
han dagligen 2 till 3 mil. Karavaner af flera tusen
bärare äro der ingenting ovanligt. För handeln med
elfenben, vax, rinoceroshorn och bomullsvaror äro
de omistliga, och utan dem vore i följd af bristen
på andra transportmedel handeln i södra och sydöstra
Afrika knapt ens tänkbar. Hvad correadoren är på
vestra kusten, är pagasin på den östra, och
huru många sådana behöfvas för en vanlig expedition,
inses lätt af det förhållandet, att Stanley, då han
1871 uppsökte Livingstone, använde ej mindre än 192
dylika bärare.
Före Amerikas upptäckt af européerna kände man der
intet annat lastdjur än den klena laman, som blott
användes på ett inskränkt område i Peru. Så mycket
mera är derför handelns utvecklade tillstånd i det
gamla Mejico egnadt att väcka vår förvåning. De
fornmejikanska köpmännen reste genom hela landet,
och transporten af deras olikartade varor skedde med
bärare. Bäraren, cargueron, är ännu i dag en vanlig
företeelse på Sydamerikas Ander; öfver högbergens
snöbetäckta pass bär han, täflande med mulåsnan, sina
tunga bördor. En och annan indianstam, såsom jumboerna
i Ecuador, lefver nästan uteslutande af varuforsling.
Godsbefordringen med lastdjur. Antalet af de djur,
menniskan använder till lastdragare, är mycket
obetydligt; deras förmåga i denna väg åskådliggöres
bäst af följande exempel. En eskimåhund drar på
jemn is eller snö en slädlast af 190 skålpund*)
och tillryggalägger dermed l/3 svensk mil på
18 minuter. En draghäst förflyttar utan stor
ansträngning, om vägen är god, 23 1/2 svenska centner
2/3 svensk mil på två timmar; han drar således nästan
lika mycket som 13 hundar, men dessa färdas sju gånger
så fort; på dålig väg kunna de fortskaffa högst 1/4
centner, och då går det äfven mycket långsamt. I
Indien utgör en åsnelast 58 skålpund, en oxlast 235,
en kamellast 470 och en elefantlast 940 skålpund;
dock kostar den senare i inköp tio och i underhåll
åtta gånger så mycket som en kamel. Men elefanten
lefver mycket länge och är användbar till mycket,
hvartill kamelen är oduglig.
Som vi nyss sett, egde Centralamerika och Mejico
före européernas ankomst intet enda dragdjur;
det oaktadt utvecklade de en egendomlig odling och
skapade utan jern och lastdjur praktfulla städer,
tempel och pyramider. I Sydamerika deremot hade de
gamla peruanerna laman till lastdjur. I allmänhet
kan man dock ej belasta detta djur med mera än en
centner, ofta med blott 70-80 skålpund. Således
är Gamla verldens kamel lika god som minst 6 af
dessa amerikanska kameler. Ännu användes laman på
Höganderna att bära mindre bördor, men i varmare
och lägre trakter
*) Enligt Torell på grund af M’Clintocks erfarenhet
100-150 skålpund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
