Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Godsbefordringen med lastdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stället för piska använder man osjtolen, en krokig,
med jernringar beslagen käpp, hvars olika ljud ge
ledhunden de behöfliga tecknen. Slädhundarna bli
tidigt dresserade. Strax efter födseln läggas de
jemte modern i en djup håla, så att de hvarken få
se menniskor eller djur. Då de blifvit afvanda från
hyndan, lägger man dem å nyo i en annan grop, tills de
äro fullvuxna. Efter ett halft år spänner man dem för
släden tillsammans med andra, redan dresserade hundar
och kör med dem ett stycke; emedan de nu äro hund-
och menniskoskygga, springa de af alla krafter. Så
snart de komma hem igen, måste de åter ned i hålan,
tills de äro vana att draga och gjort en lång resa.
Hos östra Sibiriens folk förekommer jemte hunden
ännu renen, mera sällan hästen som dragare; deremot
äro eskimåerna i Nordamerikas arktiska ölabyrint
uteslutande hänvisade till hunden, som här är mycket
större och starkare än kamtsjadalernas och utan
hvilken här ingen samfärdsel skulle vara möjlig. Äfven
i de nordliga trakterna af Hudsonsbayländerna är
hunden om vintern det enda transportdjuret.
Hornboskapen har redan i äldsta tider och hos vidt
skilda folk gjort tjenst som lastdjur och hölls derför
i stor ära. Egypterna bygde tempel åt oxen Apis, och
hos inderna anses det för en större synd att döda en
ko än att bringa en menniska om lifvet. I orienten
använder man oxar och bufflar till dragare och hästen
endast till ridt. I södra Afrika förekommer dragoxen
så långt in i landet tsetseflugan tillåter. Ett
bett af henne är för oxar och hästar ovilkorligt
dödande, ehuru hon ej är större än vår vanliga
husfluga. Sydamerikas vidsträckta grässlätter, pampas
och llanos, befaras hufvudsakligen af oxkaravaner;
andra dragare användas nästan alls icke. På samma
sätt ha Australien, Söderhafsöarna och Filippinerna
först erhållit hornboskapen från Europa, der han
redan under pålbygnadstiden var känd. Från 60:e graden
nordlig till 40:e graden sydlig bredd äro oxe och plog
oskiljaktiga begrepp. Jemte den vanliga oxen använder
man i södra Europa buffeln som lastdjur, och i det
inre Asiens högländer uppträder yak eller grymtoxen
som ett vigtigt karavandjur; han bär villigt bördor,
låter rida sig och underlättar samfärdseln i de isiga
alpöknarna, der kamelen ej längre låter använda sig.
Elefanten står, oaktadt sin väldiga styrka och
storlek, som lastdjur efter många andra djur. »Djuret
med handen», såsom man i Indien med afseende på
snabeln kallar honom, är husdjur öfver allt i Främre
Indien, hos birmaner, siameser, kambodjaner, tonkiner
och malajer. Norrut går han i Asien ej öfver 30:e
breddgraden; Himalaja utgör här norra gränsen för
hans utbredning. Helt annorlunda är förhållandet i
Afrika. Här förekom han i forntiden äfven norr om
Sahara, der han af romarna och kartagerna fångades
för att användas i krig. De infödda negrerna ha dock
aldrig förstått draga fördel af detta nyttiga djur. I
tätt befolkade länder, der foder och lifsmedel äro
dyra, använder man ej gerna elefanten som lastdjur,
i synnerhet om man har tillgång på kameler, oxar
eller hästar. Djuret kan på en timme tillryggalägga
ungefär en half svensk mil, dock på sin höjd två mil
i sönder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
